milkoholic

På ena sidan bordet sitter Daniel. Han synar sin kamrat på andra sidan med en intensiv blick. Den ensamma glödlampan som långsamt gungar fram och tillbaka över dem skrämmer liv i alla skuggor och får hela rummet att pulsera som om det var en levande organism. Han tittar ner på sina spelkort han har framför sig och koncentrerar sig på vad som har sagts tidigare i spelet. Efter ett tag höjer han blicken långsamt och ser sin motspelare direkt i ögonen. Blicken flackar inte för en millisekund.
Så sitter de i några sekunder.
Daniel plockar upp sin ölflaska som står bredvid honom på bordet, sätter den till läpparna och lutar flaskan så att det ljumna, nästan helt avslagna innehållet långsamt rinner in i munnen på honom. Blicken fortfarande intensivt fastnaglad i sin bordskamrats ögon.
Han sätter ner flaskan, sväljer och harklar sig.
Munnen öppnas, och hans djupa rossliga stämma ljuder tungt i det kvava rum de sitter i.
- "Ess".
Daniels bordskamrat tar upp en glödande cigarett från askfatet framför sig med tummen och pekfingret och tar ett djupt bloss. Därefter fimpar han den lungt och omsorgsfullt i askfatet samtidigt som han, nästan filosofiskt, betraktar den slocknande glöden tills det inte finns något liv kvar av den en gång levande filterbeklädda dödspinnen. Han andas ut den tjocka, giftiga röken med både munnen och näsan. Röken flyter långsamt ut ur hans näsborrar som ett grått vattenfall av död och skam och kastar ytterligare skuggor mot de kala cementväggarna som omringar dem.
- Finns i sjön, säger han lugnt.

- "Äh", säger Daniel och slänger fram sina kort på bordet. "Jag är trött på det här nu. Det måste finnas en lag på att man inte får spela Finns i Sjön längre än två timmar."
Han reser sig upp och sträcker på sig.
- "Jag ska ha en till öl. Vill du ha en?" säger han trött till sin kamrat.
- "Kör på", svarar hans kamrat och lägger även han ner sina kort på bordet.

Daniel går fram till ett slitet kylskåp som står i ett hörn och surrar för sig själv. Han öppnar dörren och tittar in på dess innanmäte.
- "Du, Jocke"
- "Mmm..?"
- "Vi har bara fyra kvar. Vad är klockan egentligen? Om inte P.G. ringer snart kommer vi, rätt som det är, sitta här utan öl."
- "Och det vill vi inte."
- "Nej, precis. Det vill vi inte.", suckar Daniel medan han lirkar ur två flaskor ur kartongen de står i.
Joakim lyfter upp sin mobil några centimeter från bordet och trycker på en av knapparna på sidan med tummen. Displayen lyser upp och skvallrar om att klockan är 23:42.
- "Snart kvart i tolv.", säger han och lägger ifrån sig mobilen igen. "Han sa att han skulle ringa innan ett. Vi får hoppas på att han ringer snart."
- "Ja, fan, här orkar jag inte sitta så mycket längre till", säger Daniel medan han går fram och räcker över en av ölflaskorna till Joakim. Han sätter sig sen på sin plats och öppnar sin flaska med en snusdosa som legat på bordet. Han lutar sig tillbaka på stolen och tar några klunkar av den iskalla ölen.

Joakim tänder en ny cigg och höjer volymen på den radio som står på en hylla bredvid honom. En av de alla schlagerlåtar som nu är i ropet börjar ljuda ur de små högtalarna. Men eftersom radion är daterad innan 1992 är ljudbilden allt annat än fyllig så skär ljudet nästan i öronen på de två männen som trängs det kvava rummet.

- "Är inte det här den där Idolkillen?", frågar Daniel mest för att överrösta det bristfälliga ljudet.
- "Jo det är det väl? Ja, han som är ihop med den där snygga? Den där.. eh.. blonda bruden?
- "Precis. Vad heter han?"
- "Jag är mer intresserad av henne."
- "Är inte hon brunett?"
- "Var inte han med på Allsång på Skansen? Typ för några månader sen?"
- "Han är väl också ganska snygg?"
- "Nej, hon är väl blond? Eller.. ja, man vet ju aldrig nuförtiden. Tjejerna färgar ju håret oftare än vad jag byter kalsonger."
- "Är hon också en Idolprodukt?"
- "Klart han är snygg. Annars hade han aldrig landat henne. Snygga killar får snygga tjejer. Och nej, hon är ingen Idoltjej. Hon började typ härja runt i världen med någon grupp när hon var typ tolv. Långt innan Idol."
-"Så man kan säga att hon är mer äkta än vad han är?"
-"Ja.. eller.. om hon inte färgade håret så ofta. Det är inte så äkta."
-"Nej, det är ju ganska falskt."

Sen tystnar de båda och dricker från sina ölflaskor. Schlagerlåten har nu tystnat och bytts ut mot klämkäcka radioreklamsjinglar. Jocke ser sig om i rummet i hopp om att något nytt och kul ska ha dykt upp i något hörn. Han har ingen lust att spela kort något mer. Han skulle nästan tacka nej till att spela klädpoker med småberusade Slitztjejer bara för att han är så trött på kortspel.
Men bara nästan.

Daniel tittar mot en av de två dörrar som finns i rummet. Sen tittar han på Joakim.
-"Du, vi kanske ska titta till henne."
-"Gör det du. Inte för att jag tror att så mycket har förändrats därinne."
Daniel skrattar till. "Hehe, nej, det tvivlar jag på. Men jag kollar ändå."
-"Go for it", säger Joakim samtidigt som han tar en klunk av sin öl.

Daniel reser sig upp och går fram mot dörren. Han låser upp genom att vrida på nyckeln som sitter i låset men innan han öppnar dörren vänder han sig om och ser på Joakim.
-"Showtime", flinar han och rycker upp dörren och blir som förbytt.

Därinne, på en skitig madrass, ligger Johanna. Bunden och med munkavle. Ögonen är rödgråtna och hennes vita linne är blodfläckat. När dörren slits upp spärrar hon upp ögonen och ser förskräckt på mannen som står i dörren. Tårarna börjar rulla ner för hennes kinder och hon försöker skrika för full hals efter hjälp.

-"Äh, tyst med dig.", flinar Daniel åt henne. "Det finns ingen som hör dig här nere ändå."
Han går fram till henne och sätter sig på huk bredvid madrassen. Hon försöker slita sig bort från honom, men buntbanden skär in hennes handleder så djupt att de sår som slutat blöda nu rivs upp och skapar små rännilar av blod längs hennes underarmar.
-"Förstår inte du att poängen med munkavle är att du hålla käften?", säger han till henne. Samtidigt sträcker han fram handen och stryker henne över kinden. Hon gråter och inser ännu en gång att hon inte har någonstans att ta vägen.
-"Så fort vi har fått våra pengar får du gå. Men fram till dess är det vi som bestämmer. Fattar du det, lilla gumman?"
Han för handen ner över hennes haka och ner mot hennes hals. Han låter fingertopparna lätt stryka över hennes hud. Han böjer sig fram, borrar in näsan i hennes hår och drar in ett djupt andetag. Efter det placerar han sitt ansikte bara några centimeter från hennes.
-"Du är jävligt snygg, vet du det?", säger han leendes samtidigt som han synar hennes halvnakna kropp i det dunkla ljuset. Han låter handen långsamt stryka över hennes ena bröst och hon andas häftigt in. Hon blundar hårt och önskar att han bara kunde lämna henne ifred. Sen sitter han bara där. Stirrandes på henne. Han ser fundersam ut. Hon tittar upp på honom och ser frågande ut. Det blir tyst. Tårarna slutar rinna längs hennes kinder. Han ser sig omkring i rummet.

-"BRYT!"

-"Vafan, vad var det jag skulle säga nu?" säger Daniel uppgivet samtidigt som flera lampor tänds i lokalen. Han reser sig upp och går fram till ett bord som står en bit bort och plockar upp ett texthäfte. Flera personer börjar prata i bakgrunden. En ung tjej med modern frisyr springer fram till honom och börjar borsta honom i ansiktet med en stor pensel.
-"Kan någon lossa på de här, de gör faktiskt ont på riktigt.", säger Johanna irriterat från madrassen och försöker hålla fram handlederna åt de personer som står runt omkring.
Regissören för den Beckfilm som håller på att spelas in suckar tungt och ropar sen högt och tydligt åt de trettio personer som står i studion att alla kan gå på lunch.
Om en timme ska de försöka igen.
Scen 32.
Tagning 2.
"Beck - Rävens list".
Premiär hösten 2011.



/c - alla dina drottningar.

Klockan 09:43 går Peter ut ur mötesrummet tillsammans med sina kollegor. Det är måndag morgon i slutet på september. Helgen har varit dunderfin. Aftonbladets nätupplaga frontade med SMHIs rapport: "Väderchock - Varmaste helgen i september sen mätningarna startade". Svenskarna, som helt ärligt hade gett upp hoppet på sommaren och insett att hösten nu var på väg, hade förvånat funnit sig själva grillandes på baksidor och gräsmattor i bara t-shirt och shorts - i september! Helt otroligt. Uteserveringarna fylldes till bredden och parkerna invaderades av friskluftssugna filtsittare med allt som hör filtsittandet till.
Peter hade haft en kanonhelg. Två dagar med grabbgänget i en stuga på någons landställe (vems landställe det egentligen var hade Peter aldrig riktigt klurat ut. Men nära Karlstad hade de varit. Och fint var det.). Öl, fotboll, politiskt inkorrekta skämt och den obligatoriska tävlingen "Vem kan mest om all sport som någonsin har utövats? ". Där gäller det att kunna alla placeringar på alla löpare som någonsin har sprungit någon distans överhuvudtaget, alla höjder som har hoppats över, alla mål som gjorts, årtal, platser, skador.. you name it. Som upplagt för intensiva debatter och de där ögonblicken när man verkligen hatar den personen som sitter framför en, trots att man gjort lumpen tillsammans, skolkat tillsammans och täckt för när den andre snodde Bugg på Konsum (när det fortfarande hette Konsum).

Det var helgen det. Hela Sverige hade vaknat till liv och mått bra.
Men nu var det måndag. De dryga +20°C som hade regerat under lördagen och söndagen hade fått sig en rejäl omgång och låg nu på +4,3°C. SMHIs rapport fläskades på med stora svarta bokstäver på Aftonbladets webb-löp: "Största temperaturskillnaden sen mätningarna startade".
Dessutom blåste det. Och regnade. Kombinationen gjorde att det regnade vågrätt. Paraplyer var verkningslösa, luvor var bara onödiga och oavsett hur man bar sig åt var man dyngsur när man kom fram dit man var på väg.

På väg ut ur mötesrummet tittar Peter på klockan. 09:43:23. Varför schemalägger man ett veckomöte till att vara en timme när det ändå aldrig tar längre tid än 45 min? Det händer ju inte sååååå mycket på en vecka. Och de sista tio minutrarna sitter alla ändå bara och småpratar för att fördriva tiden. Utgång är hemgång - fast värre. Utgång innebär att  måste man jobba och det orkar man inte. Peter är på uselt humör.

Dessutom glömde han sin kaffekopp vid datorn innan mötet. All work and no coffee makes Peter a dull boy. Detta gjorde att Peters koncentration lade sig på ADHD-nivå. Varannan minut drev tankarna i väg på villovägar istället för att lyssna på den där tjatiga gubben längst fram i lokalen. Peter har faktiskt ett uttryck för sådana gubbar som står längst fram på morgonmötena. P5. De fem P:en. Pretentiöst Pucko med PowerPoint-Presentation. De står alltid där med kavaj, svagt mönstrad skjorta och en - enligt dem (eller egentligen deras fruar) - klatchig slips och bara maler på om de diagram och korta, koncisa frågor (såsom "Är tid pengar?" och "Vad händer om strukturen faller?") som trycks fram på projektorduken som hänger framför en whiteboard. Helst ska de ha en laserpekare också. Allt för att verka viktiga.

Peter är skitsur. Allt är bara skit idag. Måndag. Helvetesdagen. Blä.
När han kommer tillbaka till datorn skakar han lite på musen för att skrämma bort skärmsläckaren, trycker upp sin mailbox och sträcker sig efter kaffekoppen. Hur fan kan man få 14 mail på 43 minuter när hela jävla bygget sitter i möte hela morgonen - samtidigt? tänker han förbannat och tar en klunk av kaffet.
Humöret sjunker ännu mer. Kaffet hade, självklart, kallnat till en oacceptabel nivå och Peter är tvungen att hämta nytt. Han slänger åter ett öga på inkorgen innan han går. Jävla skitdag, tänker han och går iväg.
På vägen till kaffeautomaten tjuvkikar han på sina kollegors datorskärmar när han passerar dem. När han kommer fram har han passerat 11 personer. Nio av dem gjorde något helt annat än jobbrelaterade aktiviteter. Han hann se tre Aftonbladet-löp om vädret, tre Facebook, en Flashback och två annonssidor á la Tradera. Eller.. ja.. han som tittade på Flashback "Alt-Tabbade" till ett random Exceldokument när han hörde att någon kom bakom honom.

När Peter häller upp nytt kaffe i sin kopp, som för dagen är märkt med "FDT - Förenkla ditt affärssystem", är det något som inte känns bra. Det är något i bakhuvudet som inte riktigt stämmer, men han kan inte riktigt förstå varför. Det är väl måndagen som gör sig påmind. På väg tillbaka till sin dator är det bara fyra som inte jobbar. Samtliga sitter på Flashback.
Han måste ytterligare en gång skrämma bort skärmsläckaren genom att skaka på pekdonet och ser att mailskörden har ökat till 36 nya mail. Han utstöter en lång suck. Ingen åtgärdar mail längre, alla bara vidarebefordrar allting. Han ögnar igenom alla mail för att se om det är något som verkligen kommer bli jobbigt idag. Vad kommer förstöra min dag ännu mer? Han lyfter kaffekoppen för att ta en klunk. Koppens uppvärmda porslin hinner bara nudda vid underläppen innan handen gör totalstopp.

Peters hjärta hoppar över minst två slag.
Han får en iskall känsla i magen. Han får svårt att fokusera.
Ett nästan ljudlöst Vad f...slinker ut mellan hans nu spända läppar.
Han läser ämnesraden om och om igen. Framlänges och baklänges. Ord för ord.
Hur i helvete vet den här personen det här? Vem är det som har skickat det? Varför har jag fått det? Vad vill personen? Tankarna flyger runt i huvudet på honom men ingen riktigt fastnar.
Han tittar upp från sin skärm och ser sig panikslaget omkring. Är det någon som tittar på mig? Är det någon här som har sänt det? Han inser att han nu drar uppmärksamhet till sig. Han sänker snabbt ner huvudet framför skärmen. Han vrider den in mot väggen så att ingen kan se hans skärm. Han börjar kallsvettas. De minnen han har från grabbhelgen är som bortblåsta.

Nu börjar han bli orolig på riktigt. Vad fan är det här?! Han känner inte igen avsändaren.
Han för långsamt musen över ämnesraden och låter den vila där. Han är nästan rädd för att klicka. Änsålänge har Peter bara sett ämnet. Vem vet vad som väntar i mailet? Kommer han klara av att läsa det som eventuellt står där?

Han tar en stärkande klunk av kaffet, ser sig omkring och samlar kraft för att trycka ner musknappen. Då ringer hans mobiltelefon som ligger på skrivbordet bredvid honom. Peter blir livrädd och sparkar reflexmässigt ut med benen. Detta innebär att hans kontorsstol okontrollerat börjar rulla iväg från skrivbordet och för att få stopp på stolen griper han snabbt fast i bordskanten. Dock tar han tag i bordet för kraftigt och allt som är någorlunda ostabilt börjar att vingla. Han gör en blixtsnabb riskkalkylering i huvudet och bestämmer sig för att rädda kaffekoppen. Detta innebär dock att det bortprioriterade penstället välter och att de pennor som befann sig i penstället nu sporadiskt börja rulla över skrivbordet för att sedan en efter en landa på golvet. Samtidigt fortsätter telefonen att ringa. Ringsignalen ökar mer och mer ju längre tid det dröjer innan han svarar samtidigt som vibrationsfunktionen verkligen visar att den fungerar. HELVETE! tänker Peter. Ingen jävla uppmärksamhet nu! Låt mig vara! Han känner att folk slits ur sin Facebookkoncentration och börjar undra vad det är som låter. Peter har panik. Hjälp!

Efter många om och men lyckas han trycka bort samtalet på telefonen, stoppa den sista pennan som är på väg att rulla ner på golvet, ställa ifrån sig kaffekoppen och hastigt vända sig om med ett panikslaget dumflin för att ordlöst förklara för de människor som tittar att; "Det är lugnt med mig! Jag är bara lite klantig. Återgå till att snoka på dina avlägsna vänner du aldrig pratar med på riktigt. Bry er inte om mig!  Seså! Vänd er er om!". Tydligen gör han ett bra jobb eftersom kollegorna långsamt återvänder till sina Facebookfönster.

Nu har Peter en puls som motsvarar en kolibri och hans deodorant har totalt förlorat sin effekt. Han dricker hetsigt flera stora klunkar kaffe för att lugna sig och vet inte riktigt var han ska ta vägen. Det tar honom flera minuter att samla sig. Jävla måndag.

Stunden är inne. Nu måste han läsa mailet. Han måste få det här ur vägen. Den mörka makt som bebor hans inkorg måste röjas ur vägen. Det finns ingen annan utväg. Nu måste det ske!

Återigen för han muspekaren till mailet och klickar nu snabbt. Han flyttar hastigt blicken till sidan av fönstret där mailet visas och försöker fokusera och ta in det som står där. Det är inte sant. Hur kan de veta det här? Vem har skvallrat? Tankarna bara susar runt innanför pannbenet. Sen blir det bara tyst i huvudet på honom. Han fortsätter läsa. Nu står tankarna still. Han försöker förstå vad han läser. Han greppar inte till en början.
Sen börjar den panikslagna känslan i magen ändras till en nyfiken spänning. Nästan upphetsande. Är det sant? Hur kan det här fungera? Finns detta på riktigt?

Peter fortsätter läsa. Han läser sen om mailet. Sen igen. Och igen. Efter ett oräkneligt antal gånger faller han tungt tillbaka i stolen och känner sig alldeles matt. Det känns som om hans hjärna har sprungit ett maraton. Han dricker apatiskt av sitt kaffe som nu börjar kallna igen. Vad gör jag nu? Kan jag lita på det här? Kan det här stämma?

Efter några minuter lutar han sig fram mot datorn igen, ställer ifrån sig kaffekoppen och greppar återigen musen. Den här gången riktar han den mot den länk som står i mailet. Han tvekar lite. Vågar jag?

Jag vågar. -klick-

Två veckor senare sitter Peter inne på sin chefs kontor. Han har en låda med alla sina kontorssaker i ställd i knät. Han har tömt sitt skrivbord. Han jobbar inte längre kvar på företaget. Hans chef (en typisk P5'a) vandrar långsamt fram och tillbaka och frågar om och om igen hur det hela gick till. Peter skäms. Han har aldrig gjort bort sig så här mycket. Hans chef kan inte riktigt förstå hur Peter kan vara så dum. Alla datorer på företaget slogs ut sekunder efter att Peter hade klickat på länken. Länktexten var Click here to find out more. Avsändaren var [email protected]. Ämnesraden var Tired of not satisfying women? Enlarge your dick now!.

Peter hade slagit ut hela datorsystemet på ett företag med 120 anställda. All data hade försvunnit från alla servrar. Allt på grund av Peters tillkortakommanden och egenskap av att vara lättlurad. Ingenting fanns kvar. Inga dokument, inga filer, Peters jobb. Inget fanns längre.
Han blev sen känd som PorrPeter.
Aftonbladets hade nyhetstorka. Dagens rubrik var, med feta, tjocka kladdiga bokstäver; "Anställd slog ut helt företag med porrmail ".

Peter hade aldrig hört talas om spam.
Det har han nu.


/c - P5

Super- "över", cali- "skönhet", fragilistic- "delikat", expiali- "gottgöra", docious- "bildningsbar", sammantaget betyder det ungefär "Gottgör för extrem och delikat skönhet med att vara högst bildningsbar". Detta är ett perfekt ord för Mary Poppins att använda då hon tycker sig själv vara otroligt vacker men också extremt intelligent.

(wiki som källa.)



Förra veckan tankade jag hem (sorry, Henrik) filmen Mary Poppins från 1964.
..eller.. jag laddade inte hem den direkt från året 1964.. men.. ja.. ni förstår.
Just nu sitter jag och tittar på den och har ett litet nostalgiskt moment.
Jag har även insett att Julie Andrews i rollen som ms. Poppins är ganska snygg. Hon är (för att ännu en gång låna ett ord från engelskan) ganska så cheeky. I like it.
I'd hit that, som man säger.

Jag har även, efter tips från min syster, fått erfara att det är olika smak på de olika färgerna i Nonstop. Det visste jag inte innan. Dock tycker jag att Neverstop (de som bara är bruna) är godare. De kan jag äta mig mätt på.

Mary Poppins med Neverstop på.
Där har vi något.
Mums..

/c - tennis

Jag har pratat lite med lite olika vänner om det här den senaste tiden.
Min generation, vi åttiotalister, har inte så många olika sätt att umgås på.

- Hej, det var längesen. Vi borde träffas i veckan!
Den meningen brukar i nio fall av tio besvaras med antingen;
- Ja, absolut. Vad sägs om att ta en öl?
eller
- Ja, absolut. En fika på torsdag?

Det finns så många olika sätt att umgås. Det finns så mycket saker man kan hitta på.
Men ändå sitter man till slut där med en kopp kaffe eller ett glas öl i handen.

Vårt umgänge går antingen ut på att långsamt skaffa sig magkatarr eller skrumplever, speciellt nu när det börjar bli varmt ute och uteserveringarna lockar med tomma stolar, varma filtar och glänsande askfat.

För hur kul är det egentligen?
Ska man ut och fika får man vara beredd att punga ut 84:- för en kopp latte och ett random bakverk alt. en brie-och-salamimacka. Sen sitter man där och petar på ens tilltugg för att man inte vill vräka i sig den. Äter du upp den för fort har du i genomsnitt spenderat 7:- i minuten på en jävla muffin.
Latten går däremot inte att vänta med.
..eller.. du måste vänta i början.
När du får in den - om du går på ett billigt fik; för att hålla ner kostnaderna - är den alldeles för varm för att dricka.
Sen går den långsamt över till drickbar och du njuter av den och känner för en kort stund att den verkligen var värd mer än vad en barnarbetare i Taiwan tjänar på en vecka.
Men efter ett tag har du druckit så mycket att det är inte tillräckligt mycket vätska kvar att värma upp glaset (sällan mugg, det är inne med glas) som, den tidigare nämnda, vätskan befinner sig i.
Latten blir då iskall asfort.
Och det vet alla hur det känns; att råka dricka kaffe som har övergått från drickbart ljummen till lite för kallt och råäckligt. Då sitter du där med en sexa skitkall latte som antagligen har samma literpris som en sexa Fernet har på en godtycklig bar på Kungsholmen.
Detta förlopp går ännu snabbare om ni valde att sätta er på ovannämnda uteservering.

Väljer du istället att dricka öl kan du, om du väljer rätt ställe, komma undan med att betala 25 - 30:- för en stor stark. Det är överkomligt.
Men då kan det sluta med två olika scenarios.. scenarion.. scenarier.. (plural på scenario någon?).
Antingen dricker man en, två öl och går hem. Då har man umgåtts i ca 30 minuter och har betalat, i runda slängar, ca 2:- i minuten för att umgås med sin vän. Det är inte heller ekonomiskt. Inte heller känner man att man fick ut något av ölen.
Öltarmen har börjat få blodad tand och hoppas på ytterligare maltdryck för att stilla sitt behov.
Du har inte ens blivit berusad (vilket, ärligt talat, egentligen är hela poängen med öl).
Du kommer inte bli bakfull.
Det enda som du har lyckats med det är att skaffa dig en två-timmarsinkontinens, för du kissar banne mig stup i kvarten.

Ja, det var ju kul..

Alternativ två är att man efter varje öl höjer glaset och ögonbrynen åt sin kamrat och frågar: "En till? " varpå ditt sällskap, som vid detta lag är på samma nivå som du, lyfter sina ögonbryn och sitt glas, lutar glaset mot dig, ler och säger: "Varför inte? " och dricker upp det sista i sitt glas.

För att använda en engelsk term; "And from there we got trapped in a downward spiral.".

Den sällskapliga ölen som ni började dricka vid 14:00 en solig lördag slutar med att ni står på en klubb någonstans i gamla stan, dansandes till Hanson - Mmmbop tillsammans med några utbytesstudenter från Ryssland ni träffade på vägen dit och ansåg "verkade roliga" och bestämde att de skulle bli era följeslagare resten av aftonen.
Någon får för sig att knäppa upp skjortan, någon får för sig att köpa shots, någon får för sig att stöta på bartendern, någon står och försöker ohejdligt att önska sin favoritlåt av den redan skitirriterade DJ'n men ingen får för sig att skärpa sig och gå hem.
Klockan 04:25 står du och armbågsbrottas med tusen hungriga fyllehundar på McDonald's Slussen för att någon i sällskapet brölade fram att de ville ha "fyllekäk".

Plusmeny? Varför inte?
Klart jag ska ha en dipsås!
Extra cheeseburgare till mig!
Äh, jag bjuder ryssarna bakom mig också.
Åfan, säljer ni lättöl här?

Raketforskaren inom en har totalt tagit över.
Allt detta plus en taxiresa hem med Södertälje Taxi, trots att du bor i norrort.

Bakfyllan och lucköppningen dagen efter är outhärdlig, men när du tittar på ditt kontoutdrag känner du bara ångest.
- När fan var vi på Marie Leveau och vad i helvete köpte jag på 7-Eleven som kostade 478:-?

Detta, medborgare, är det vi ungdomar gör när vi umgås.
Vi kan inget annat.
Eller..
Jo, nu börjar ju filtkulturen spridas i samband med att temperaturen stiger. Men då är det mer en kombination av de två ovanstående scenari.. scenar.. alternativen.
Ni sitter på en filt i en park, äter picknick, dricker kaffe som blir för kallt, försöker balansera potatissallad på plastbestick, dricker öl, någon har en bag-in-box..
..kubb är som roligast när det börjar bli mörkt och folk inte har någon fingertoppskänsla när det gäller kastteknik. Nej men, jag chansar. De får väl akta på sig.

Sen sitter du där i en låtsastaxi på väg hem från Alvik och har en trafikkon med dig i taxin undrandes var fan det gick fel.

Men missförstå mig inte.
Jag tycker att det är skitkul. Jag gillar att sitta och prata skit över en skitkall latte eller alldeles för många glas öl.
Filtsittande må vara obekvämt, men det är förbannat trevligt.
Att umgås med mina vänner är det bästa jag vet.

Men det är ju aldrig någon som hittar på något annat att göra.
This is what we do. This is what we know.
This is what we're good at.
This is us.


/c - Någon som vill ta en fika? Det var ju så längesen vi sågs.

Jaha.
Då satt man här igen.
'Bloggandes'.

Jag hade totalt lämnat den här sidan ute i kylan.
Jag tappade sugen.
Tappade inspirationen.
Stinget.
Orken.

Men jag måste säga att det var ganska kul att blogga. Jag var ganska duktig på det.
Lovord utdelades i kommentarer, på facebook, på msn och till och med ansikte mot ansikte (ni vet; sånt man gör när man inte sitter framför en datorskärm).
I loved it. Snudd på hybris.
Mitt ego fick aldrig nog.

Jag skrev inte bara för att jag tyckte om det och för att jag ville, utan även för just den där bekräftelsen.
Blogga var något som jag faktiskt var ganska bra på. Jag lyckades skriva om små anekdoter till utbredda historier, göra skitsaker till berättelser, små idéer till vidsträckta fabler, hönor av fjädrar. Humor, allvar och cynism blandades och mixades så mycket att käre James hade valt stirred istället för skaken för att det skulle vara mindre omtumlande.
Typ.

Eller.. mja..
Nu ska vi inte överdriva.
Hursomannars var det förbannat kul, men allt ska väl ha ett slut.
..trodde jag.

Efter en kommentar av min vän Pia på en födelsedagsfest i den gångna veckan började det växa ett litet frö i bakhuvudet på mig. Jag skulle just börja förklara en ny affärsidé som jag hade kommit på för alla som ville lyssna.
Jag hade börjat med min upptakt till idén; jag krokade in alla som eventuellt inte hade lyssnat och lovade dem en historia och idé som de aldrig hört förut. Jag hade släppt en liten intresseväckare och hade full uppmärksamhet från de som satt runtomkring mig. Precis när jag ska börja förklara på allvar om min jättebraiga idé säger Pia plötsligt:
- Jag tycker, by the way, att du ska börja skriva igen.

Ni som känner mig vet att jag nästan alltid har något att säga. Jag är bra på att hålla låda, min fantasi är nära på outtömlig och jag kan nästan alltid släppa en fras som svar på en kommentar skickad mot mig.
Rapp i käft och snabb i huvud. Typ.
Men den där kommentaren fick mig verkligen att tappa fotfästet. Jag var tvungen att pausa och begrunda det hon sagt.

Sen dess har det där fröet vuxit sig större.
Av ren nyfikenhet skrev jag idag i min status på facebook: 'Ska man börja blogga igen? ' och jag fick positivt gensvar ganska omgående. Fröet växte.

Och nu sitter jag här.
Jag vet inte riktigt varför heller. Jag har inte så mycket att skriva.
Men ni som läst min blogg tidigare vet att jag börjar nästan varje inlägg med den kommentaren (till och med jag började trötta på mig själv och mitt tjat) och det har inte riktigt varit ett hinder när det gäller att producera inlägg.

Jag tror att jag kommer att vara någorlunda produktiv. Har jag väl börjat kommer jag nog fortsätta ett tag till.
Vem vet? En dag kanske jag får för mig att skriva en till novell.

Och ni som läser det här inlägget nu kanske inte tyckte att det var särskilt underhållande.
- Men va..? Christian brukar ju skriva något roligt. Kom igen. Tråååååkigt!
Det blir nog bättre ska ni se. More to come. To be continued.
Men tills nästa gång vi ses:

Ta ett glas kallt vatten och en kopp varmt kaffe.
Låt båda stå framme några timmar. Drick.
Vattnet kommer att kännas varmt och kaffet kallt.
Kaffet kommer nästan till och med kännas kallare än vattnet.

Tänk på det. Ibland kan förväntningar på saker och ting göra så att om resultatet inte blir som förväntat, blir chocken och upplevelsen överdriven och förhöjd - även om det kanske inte var så farligt.
Ta ett steg tillbaka. Är saker och ting verkligen så som du uppfattar dem?
Kan det vara annorlunda ?


/c - back on track?

Jag har en idé.

Man ska på alla pendeltåg, bussar och tunnelbanor gå runt till de som sitter med någon slags musikspelare i öronen (inte hela spelaren såklart - hörlurarna ska ju sitta där) och fråga vad de lyssnar på för låt. Sen ska man samla alla dessa låtar på en blandskiva och ge ut. En dubbelskiva kanske det måste bli, eller trippelskiva.
Eller varför inte månadens dubbelskiva?
Man samlar låtarna månadsvis, så att man får en ny skiva varje månad.
Då kanske man kan skönja ett mönster i människors lyssningsvanor. Det vore intressant.

Sen måste man ju ha ett klatchigt namn på det.
Kommunaltrafiksmusik, kommunalmusik, pendellåtar, MpT-centralen.. eller något liknande.
Har ni tips på namn kan ni ju skriva det.
Så kan SL sälja dem till något schysst pris och få intäkter till klottersanering osv.

Det kan nog bli en salig blandning av musik.


/c - potpurri.

Klockan är 08:26 en söndagsmorgon i januari.
I det lilla samhället Silverstenen sover fortfarande de flesta gott i sina varma sängar.
Den nyvakna solen försöker förgäves med sina tunna strålar smälta den snö som ligger på marken.
I den lilla skogsdungen i utkanten av staden hoppar en ensam gråsparv planlöst mellan grenarna i träden och letar efter något att äta till frukost.
De stela frusna barren på granarna sträcker sig ut mot den svaga solen och hoppas att den kan värma upp dem efter den kalla natten. Till slut får solen lite mer kraft och lyckas smälta den tunna rimfrosten på grenarna och ett stilla, dovt droppande hörs när den smälta frosten faller mot snön nedanför.
En liten rännil formas på det hårda snötäcket och banar långsamt sin väg över det kalla, karga underlaget.
Den bryter sig förbi fördämningar som fallna löv och barr, stenar och annat skogsbråte.
Efter ett tag är rännilen den första som upptäcker Saga Lindström.

Den möter hennes livlösa ansikte och blandar sig själv med hennes blod och bildar en tjock, mörkröd sträng som långsamt flyter vidare som om inget har hänt.
Saga har legat där i sex timmar nu.
Mobilen ligger bredvid henne. Runt halsen hänger hörlurarna till hennes iPod och ett svagt brus hörs fortfarande från musiken som står på repeat.

Saga blev 17 år.
Kvällen innan hade hon varit hemma hos sin kompis Mia och haft tjejkväll. De hade tittat på tjejfilmer, druckit te och ätit Häagen Dazs direkt ur förpackningen. Det blev lite senare än vad som var planerat och Saga gick hem vid kvart över två.
Eftersom det var under -15°C bestämde hon sig för att ta genvägen genom skogsdungen. Efter att ha suttit inne i ett varmt hus och druckit te fick hennes kropp en smärre chock av den bitande kylan utanför och hon började frysa ganska fort. Hon drog jackan om sig, virade halsduken lite hårdare runt halsen och satte i hörlurarna i öronen.

Halvvägs in i skogsdungen känner hon sig iakttagen. Hon drar ur ena hörluren ur örat och vänder sig om för att se bakom henne. Hon tittar längs med den dåligt upplysta grusvägen och får en lätt rysning som går genom ryggraden. "Varför gick jag här för?" förbannar hon sig själv. Hon hade inte haft en tanke på fula gubbar som hennes mamma kallar dem när hon lämnade Mias hus.
Plötsligt tycker hon sig se något längre bort på vägen. "Var det något som rörde sig?".
Hon kisar för att försöka se bättre med ser ingenting, men när hon inser att det bara är hennes fantasi som spelar henne ett spratt ler hon för sig själv och tänker att hon har alldeles för livlig fantasi.

I samband med detta vänder hon sig om för att fortsätta att gå men när hon har snurrat runt ser hon en man stå en meter framför henne. Han är klädd i en stor brun skinnjacka och en svart mössa på huvudet. Han har svarta skinnhanskar och stora svarta kängor på sig.
Saga tappar fattningen helt. Hon slutar andas och bara tittar på mannen med stora ögon. Hon får inte ur sig ett ljud. Hon blir helt blickstill. En blixt av rädsla slår genom ryggraden.
Mannen säger ingenting. Han står bara där och ser på henne med tomma, målmedvetna ögon.

När Saga till slut får tillbaka sansen försöker hon att spela nonchalant i ett försök att få mannen att förstå att man inte ger sig på henne i första taget, men innerst inne är hon rädd. Oerhört rädd.
Hon börjar gå runt mannen och stöter i hans axel med sin för att visa sig stark. När hon har gått några steg känner hon sig nästan lättad. Mannen hade inte försökt ta henne. Hon hade lyckats! Och vem säger att småtjejer inte kan ta vara på sig själv?

Just då känner hon en hand som tar tag i hennes axel och det blir tvärstopp. Mannen vrider runt henne som en vante och hon tappar nästan fotfästet när hon flyger runt. Just som hon ska skrika till och undra vad fan han håller på med får hon ett knytnävsslag i ansiktet. Den stora handen träffar både över höger kind och över näsan.
Smärtan är osannolik.
Näsbenet bryts som en tändsticka och huden på kinden spricker upp.
Blodet börjar rinna.
Saga ser plötsligt allt i svartvitt. Hon kan inte fokusera och hon får inte ett ljud ifrån sig. Hon säckar ihop men känner att mannen håller henne uppe.

Han lyfter upp henne och bär bort henne från stigen, ut i skogen.
Saga förstår någorlunda vad som sker men hon är oförmögen att göra något. Hon är helt snurrig och smärtan från det brutna näsbenet gör att hon blir illamående.

Mannen vräker ner henne i snön ett stycke bort från stigen men i samband med att han släpper ner henne slår hon hon i en rot i ryggslutet och får tillbaka verklighetsuppfattningen. Hon börjar skrika och slå på mannen med men det är som att slå mot en betongvägg. Han håller för hennes mun och drar fram en kniv.
- "Håll Käften!" väser han till henne och ser på henne med en blick som avslöjar att hon inte är värd något alls i hans ögon. Det är bara de två där och det finns inget hon kan göra åt det.
Tårarna rinner ner för kinderna på Saga och blandas med blodet från de två öppna såren i ansiktet.
Han slår till henne en gång till och befaller henne än en gång att hålla käften.
Smärtan är ofattbar.
Hon ser ingenting på grund av tårarna som blandas med mascaran.
Snön är så kall att den nästan bränner.
Panik.

Mannen börjar med ena handen knäppa upp sina byxor och Saga förstår vad som håller på att hända. Hon försöker så gott det går att sprattla sig fri från mannens grepp men han håller henne stenhårt fast.
Han försöker länge få upp sin byxknapp men det är så kallt att kylan har nästan förstenat hans fingrar. I ett försök till att lyckas sätter han sig på Saga och ska med båda händerna lyckas med knappen. I samband med detta ser Saga sin chans och knäar med all sin kraft mannen i skrevet.
Det ser ut att lyckas. Mannen stönar smärtsamt och kraften rinner ur honom. Saga sprattlar sig lös och ställer sig upp.
Hon ser mannen liggandes i snön med händerna mellan benen kippandes efter luft.
Nu har hon möjligheten att komma därifrån.
Hon börjar springa mot stigen. Hon ser fortfarande väldigt dåligt och är väldigt omtöcknad.
Hon snubblar på en rot och faller handlöst mot marken. I ren panik vänder hon sig om för att se efter mannen.

Han är borta.

- "Han låg ju precis där!" tänker hon. Saga ser sig om hetsigt omkring men ser honom inte. Hon reser sig upp och springer mot stigen. Han är borta. När hon kommer ut ser hon åt båda håll och långt borta i ena änden på stigen ser hon en kvinna med en hund.
Räddning!
Men precis när hon ska skrika dyker mannen upp bakom henne och håller för hennes mun.
Kvinnan långt där borta märker ingenting.
För att komma loss biter Saga mannen i handen. Hon känner att tänderna går igenom skinnet och hon känner blodsmak i munnen. Han släpper sitt grepp om hennes mun och hon tar luft i lungorna för att skrika..

Då sticker han kniven i henne.
Kniven går in precis bredvid ryggraden och spetsen av kniven går rätt in i hjärtat.
Skriket som Saga skulle få ur sig liksom bara faller ur kroppen på henne. Det känns som om någon har dragit glödande taggtråd genom kroppen på henne.
Hon blir iskall och stekhet samtidigt.
Hon blir yr.
Det gör så ont.
Det börjar svartna för ögonen på henne.
Sen gör det inte ont längre. Hon känner ingen smärta. Ingen kyla. Ingen rädsla.
De sista livskrafterna rinner ur henne.
En ensam blod- och mascarablandad tår faller från hennes kind ner på hennes redan blodfläckade jacka.

Hon faller till marken.
Saga är död.



/c - novell

Idag var det kallt att åka till jobbet.
Jag frös lite. Trots att jag hade på mig ganska mycket kläder.
Jag måste uppdatera min garderob så att den håller för minusgrader. Men än så länge vill jag inte dra fram den stora fluffiga vinterjackan. Det blir lite löjligt att gå med den på dagen sen när det är +4°C.
Och varmt.

Anledningen till att jag inte har bloggat på länge är att jag helt enkelt inte har haft inspiration till det.
Jag har inte haft lust. Tyvärr.
Nu hoppas jag att den har kommit tillbaka.

I morse när jag åkte till jobbet var det inte en vanlig söndagsmorgon.
Eftersom det är / var halloween har folk varit ute och rullat hatt. Lite längre än vanligt.
När jag skulle kliva på mitt tåg som går 05:57(jag vet, skittidigt..) möttes jag av en tjej som gick runt med en eldgaffel och partykläder. Ett gäng killar som fick för sig att försöka välta Selectaautomaten för att få gratis godis, chips och vasaknäckebröd. Sånt är ju skitkul. Och det är gratis!
Väl på tåget såg jag många som gick The Walk of Shame. För er som inte vet vad det är kan jag förklara det..

Tänk dig att du ska ut på kalas. Du gör dig i ordning med dina finaste gå-bort-kläder. Du ser ganska fin ut. Du är nöjd med dig själv och peppad för kvällens eskapader.
Ju senare kvällen går desto mer berusad blir du och den där personen på andra sidan baren / rummet / taggtråden börjar se mer och mer attraktiv ut. Efter ytterligare berusningsmedel tar du mod till dig och går fram till personen i fråga och trycker på charmknappen. Har du tur har personen i fråga druckit bort lika mycket hämningar som du har och en konversation om absolut ingenting börjar. Denna konversation är bara till för en sak; fylla tystnaden när man inspekterar den andra personen från topp till tå och ser om han / hon klarar av att komma förbi dina kräsna krav för en framtida partner. Det som är så bra är att dessa krav faller bort ju mer du dricker, så efter ett tag så finns det oftast bara några få punkter kvar på listan; måste kunna stå upp, måste ha ett huvud osv..

Om alla kort är rätt spelade vid hemgång är man inte ensam på väg. Nu är man på väg hem till den personen som för övrigt nu är den snyggaste person du sett. Ni kommer hem och gör det som skall göras (men inte särskilt bra).

Du vaknar upp dagen efter.
Klockan är 05:16. Du har en smak i munnen som om du har sugit på din egen häl hela natten, du skulle kunna offra hörseln för ett glas vatten och huvudet.. fyfan..
Då inser du att du inte är hemma hos dig. Du vänder dig om och ser någon ohygglig skapelse bredvid dig och lucköppningen börjar. Minnen från gårdagen börjar att långsamt komma tillbaka och vid varje återblick känns det som om en liten, liten kniv av ångest sticker dig i magen.

Du måste ut.
Var fan är jag?
Vem är det där?
Var är mina kläder?
Varför står det en flaska ketchup bredvid sängen?
Vafan?
Hjälp.

Du lyckas ta på dig kläderna och hitta ut till ytterdörren. Lucköppning. Du ser en GB-gubbe innanför ytterdörren. Varför tog du den med dig? Det var väl onödigt?
Du tar dig ut och lyckas hitta till pendeltåget.

Sen står du där i dina gå-bort-kläder som för tillfället inte alls gör dig lika fin som du var kvällen innan. Du mår och ser ut som ett vrak. Du sitter där och väntar på tåget som går 05:57 och skäms. Du ser att de människor som ska på tåget slänger några blickar mot dig och ser direkt vad du har gjort.
Du går The Walk of Shame.



/c - Vissa gör vad som helst för vasaknäcke.

Just nu sitter jag på jobbet.
Det är en vacker höstdag. Den lågt stående solens strålar lyser upp stadsväggarna men värmer nästan inte alls de människor som lugnt spatserar på Stockholms gator tidigt en lördagsmorgon. Ute är det nollgradigt och luften är krispig och frisk. Allt bråk och all fylla från fredagskvällen har flutit bort och vilar inför den kommande kvällens upptåg. Det enda som är kvar är några fläckar på golven i tunnelbanevagnarna som än inte har städats och en och annan spya; det är alltid intressant att kliva av pendeltåget och klockan 06:15 se vad en person ätit tolv timmar tidigare - utan att ens behöva träffa personen i fråga.

I receptionen skvalar Frank Sinatra anspråkslöst i väntan på att hotellet ska vakna. Pö om pö fylls frukosten av sömndruckna människor från världens alla hörn. För varje timme som går ökar energin i Stockholm. Redan nu känner man hur staden börjar vakna och vibrera. Helgfika, brunch, shopping, konstutställningar, lunchdate, sightseeing, utforskning, motionsrunda, gymbesök, hundrastning, lördagsöl.. Alla har sin egen agenda.

En sån här morgon är det ingen som har några problem. Allt bara glöms bort för några timmar då morgonen och solen lätt stryker dig över kinden och säger "idag är det bra. du mår bra. välkommen till en ny dag".
Tyvärr är det så att denna känsla försvinner ju längre tiden går. Vid elvasnåret blir strykningen på kinden utbytt till en lätt klapp. Vid tvåsnåret väcks bland annat han som kräktes vid pendeltåget med en käftsmäll och mår inte alls bra.

Men än så länge har han inte vaknat. Han sover gott i sin säng ovetandes om att det är en vacker höstdag; och det gör även många andra. Det är bara några få som ännu har fått uppleva att gårdagens gråa stormhimmel har bytts ut mot en klarblå dag med fågelkvitter.

Ett sömnigt ovetandes Stockholm.

God morgon.