milkoholic

Jag har helt klart valt fel jacka.
Jag fryser.

På Helenelunds station ligger det en vit matta av snö över hela perrongen.
Det blåser lite. Det är kallt.
Ett Arlanda Express-tåg susar förbi alldeles för fort för den snö som fallit under natten. Den virvlar upp och formar en vit vägg som kommer mot oss som står på plattformen. Innan den slår mot mig tänker jag för mig själv att jag verkligen har tagit fel jacka och att det nu kommer bli ännu kallare.

Och rätt hade jag.
Usch.

Pling!

06:57-tåget mot Stockholm Central och Södertälje rullar tungt och morgontrött in på perrongen för att drälla ut boskap och fylla på med mer.
Dörrarna öppnas och jag lyfter foten och sätter ner den på första trappsteget.
Då hör jag applåder.

Det är en stor publik som applåderar.
Jag går längre in i vagnen och sätter mig framför en liten kvinna med - vad jag gissar - thailändskt ursprung. Hon ser ut att sova. I samband med att jag sätter mig ner råkar jag stöta till hennes ben med mitt och plötsligt öppnas hennes ena öga. Hon synar mig, ser ut att dra några långsamma slutsatser och sluter sedan ögat igen. Hon har somnat om.

I samband med detta hör jag en ensam saxofon i fjärran. Långa, övertygade toner blandas med korta anspråkslösa. I bakgrunden hör jag ett lugnt svarande piano och lite accenter från rytmsektionen.

I boskapsbåset bredvid mitt sitter en byggjobbare och sover. Han ser ut att sova så otroligt djupt och tungt. Men trots sin massiva kroppshydda och sin djupa sömn vaggar hans huvud lätt fram och tillbaka i vagnens böljande rörelser, ungefär som ett spädbarn i en barnvagn.

Nu slutar saxfonen helt att spela. Istället blir det en liten paus och keyboardisten tar över helt och ackompanjeras av cymbaler som stiger i intensitet. Publiken jublar ännu en gång.
Den thailändska kvinnan och byggarbetare sover vidare. De är helt ovetande om vad som pågår.

Det är då det sker.
Två bestämda slag på en high-hat. Det är allt som behövs.
Sen börjar det.

En kort explosion av blåssektionen! En intensiv, snabb ton inleder.
Basen och gitarren börjar sen spela tillsammans. De spelar samma sak, och med ett sådant flöde och känsla att de nästan växer in i varandra och blir till ett instrument.

De får även hjälp av trummorna som skapar en helhet.

En, två, tre, fyr..

Blåsexplosion igen!
Och det fortsätter som ett levande väsen.

Jag ser mig omkring i boskapsvagnen. De flesta ser sömndruckna ut. De flesta blundar, några läser gratistidning.
Inga leenden.
Jag är den enda som hör. Och ler.

Efter ett tag kommer även en lätt stråkslinga och lägger sig över alla de andra instrumenten som en skyddande ängel. Den binder ihop allt till en enad kraft.
Så småningom skalar de flesta instrumenten ner på styrkan, några tystnar helt. De lämnar plats åt sången.
En ljus mansröst hörs ljuda över bandet.

"Every man has a place, in his heart there's a space. And the world can't erase his fantasies."

Ingen hör förutom jag.
Alla sitter där och stirrar ut i tomma intet, ut i den mörka morgonen och tänker på ingenting alls.
De få tankar som kommer upp flyter bort lika fort som de dök upp och människorna får ingen struktur på tankegångarna.

Men mitt bland alla dessa människor sitter jag.
Jag tänker på något.
Jag känner något.
Det är musik.
Det är det bästa som finns.

Artist: Earth Wind & Fire
Album: Plugged and Live (1995)
Spår: 08 - Fantasy


/c - Min Mp3-spelare har räddat mig många gånger från pendeltågstristess.