milkoholic

Sen jag senast skrev har det hänt ganska mycket

Jag har:
- åkt hem till Sverige.
- varit på två arbetsintervjuer.
- upptäckt världens roligaste TV-program; Whose line is it anyway?. Fantastiskt kul. Jag har skrattat så mycket att jag har träningsvärk i ansiktet.
- haft sönder min sladd till basen.
- köpt en ny sladd till basen.
- sagt upp mig.
- fått nytt jobb (!).
- dragit på mig en förkylning.


Just nu sitter jag framför datorn - jo, det är sant - med Hjalle & Heavy i hörlurarna och väntar på att klockan ska bli så pass mycket att jag kan gå och duscha. Jag ska flyga tillbaka till Kreta 08:25 och som vanligt har inte gått och lagt mig. Det gör jag aldrig när jag reser tidigt - det blir bara jobbigt att gå upp tidigare än en hantverkare. Jag sover då istället på flyget. Saken är den att när jag har suttit här har jag insett att jag har blivit förkyld och ganska kraftigt också. Just nu mår jag faktiskt inte särskilt bra. Jävla Sverige att vara kallt. Dock kan jag nog inte vara hemma från jobbet när jag kommer tillbaka eftersom vi redan har kort om folk. Jag ser dock inte fram mot att jobba i morgon (måndag) då jag troligtvis kommer att må ännu sämre.
Med facit i hand kanske det hade varit bra att sova men för det första visste jag inte det innan jag bestämde mig för att vara vaken och för det andra är det lite sent för att göra det nu. Försök själva att sova tre timmar för att sen gå upp när ni är förkylda. Det kommer gå åt helvete om jag somnar. Istället ska jag nu titta på Whose line is it anyway? tills det är dags att duscha. Det programmet rekommenderar jag starkt, kolla gärna lite på youtube. Ni kommer inte ångra er.

Ja just det; jag har ju fått ett nytt jobb.
Som jag skrev har jag varit på två anställningsintervjuer, men de var båda på samma hotell. Hela anledningen till att jag åkte hem till Sverige var just för att gå på intervju. Och nu när jag fick jobbet som receptionst på ett av Stockholms tuffaste hotell kan ni förstå att jag är fantastiskt glad. Woho! ..typ.

Jag kommer då hem till Sverige i slutet av september / början av oktober för att börja på ett nytt jobb och bli förkyld igen. Det känns jävligt bra.
Ja.. eller.. alltså.. inte att bli förky..
Ni fattar.

Just nu är det +10°C ute. På Kreta kommer jag mötas av +30°C. Min kropp kommer att spotta mig i ansiktet (..hur det nu går till) och ifrågasätta; "hallå, vad fan?! bestäm dig, din rövhatt!". Sen kommer den bli sur och grining och tjurig och putt och sätta sig på tvären och allt annat man gör när man är lite missnöjd och säga: "bråkar du med mig bråkar jag med dig. du gillar när det är varmt säger du? vad säger du om lite feber?! hahahah! så går det! jävla rikspucko.".
Efter en viss tid kommer den att ge sig och släppa på temperaturen och vi kommer att få jobba på vår relation i några dagar innan vi är i synk igen.

Sen har jag sett att det är några få som har lämnat en liten kommentar till några olika inlägg. Sånt tycker jag är jättekul. Barnsligt kul. Jag får då bekräftelse på att någon läser det jag skriver och jag känner mig viktig och inflytelserik och lyssnad på. Det är en rolig stund på dagen när jag läser det. *fniss*


Jaja, nu ska jag titta på mer av det roliga TV-programmet.
Om du inte förstår vad jag menar måste du lära dig att inte skumläsa så förbannat mycket.
Latmask.



/c - ont i halsen och snor.

Det går på en halv sekund.
Inte snabbare än så.

Du ligger och sover. Du har det bra.
Sen börjar du vakna lite smått. Fortfarande ganska omedveten om omvärlden.
Lite sömn i ögonen, trött i kroppen och en förbannad lust att bara sträcka på sig.
"Aah, vad skönt det är att sova", tänker man.

Det är då det sker. Magens temperatur går från +37,6°C till -1,5°C på nolltid.
Ögonen som var sömniga spärras nu upp till fullo och försöker sömnigt fokusera på omgivningarna.
Kroppen rör sig så fort den kan men är hela tiden någon sekund och centimeter efter. Händerna fumlar bredvid sängen för att försöka få tag på väckarklockan / mobilen / tuppen för att se om ens farhågor stämmer.
Det är då du får det bekräftat.
Just i den sekunden faller själen ur kroppen.
Ångesten kommer springande upp i bakhuvudet och börjar sparka på hjärnan:
"Haha, du har försovit dig. Jävla pucko! Ser du inte vad klockan är? Du är SEEEEEEEEN!"

Det är nu som hjärnan - trots att hjärnkapaciteten gravt är nedstatt till läge "pinnar, stenar, bröööl" (samma läge som fotbollshuliganer konstant ligger på) - på ungefär tre sekunder går igenom alla möjliga lösningar, orsaker och ursäkter till det här problemet. Detta brukar ofta bara resultera i mer ångest då tankarna inte riktigt kan falla på plats och man sitter med idén att försöka förklara försovningen med ursäkten; "Nejmen, jag hade ställt klockan liksom. Det är bara det att jag liksom ställde den på indisk tid eftersom jag råkade tänka på typ curry då jag skulle gå och lägga mig. Typ." och tycker att det låter som en bra plan.

Efter ungefär 15 sekunder har hjärnan gått upp några snäpp till läget "Jag jobbar inom media." och man inser att man egentligen bara måste masa sig upp och bege sig till dit man ska, men borde ha varit på för ett tag sen - jävla curry.

Kroppen går i halvtempo á la Mellansekvens i Romantisk Komedi^TM (ni vet när det är en låt som spelas under den delen i filmen då alla involverade är olyckliga och går runt för sig själva och sparkar på runtslängda läskburkar och ser ut som Hugh Grant) . Samtidigt går hjärnan på en begränsad upplaga av "TURBO TURBO! VARNING!" där hastigheten går som fan men det som egentligen uträttas är en annan femma.
Man kan kort sagt säga att man i lite obalans.
Den här obalansen kommer att sitta i hela dagen.
Man är helt enkelt lite trasig.



Idag vaknade jag 07:32 - jag ska egentligen vakna 07:00.
Jag ska vara på kontoret 07:45. Jävla Curry!


/c - Sömn i ögat 08:37

Okej. Here's the deal.

Jag är på Kreta.
Jag ska hem till Sverige.
Jag söker jobb.
Som fan.

När jag kom till jobbet idag hade jag två mail som oroligt väntade i min mailbox.
Ett var från en kvinna på ett hotell som har försökt ringa till mig utan framgång och bad mig ringa.
Det andra var från en man på ett annat hotell som meddelade att jag är inbokad på en intervju - idag klockan 15:00, hemma i Stockholm.
Efter att ha talat med hon från det första hotellet visade det sig att de vill ha mig på intervju de också.
Båda intervjuerna kan jag nog troligtvis dock ändra på till senare i veckan.

Jag är turbo för tillfället.
Två intervjuer. TVÅ!

Men vänta lite..

Det är ju något litet som ligger i vägen mellan mig och intervjuerna.
En småsak.
En petitess.
Ingen stor grej.
Vad är det?
Europa.

Jag har en förbannad kontinent mellan mig och intervjuerna. En stor bit jävla land med berg och sjöar och hus och vägar och gud vet vad.

Plus detta har vi även två personer borta från min avdelning så att schemat är ganska tight som det är, men jag har tittat på det och det kan gå ihop, men jag måste få godkännande från min chef - som såklart så påpassligt är i Stockholm för tillfället.

Jag är liiiiiiiiiite frustrerad över detta.


/c - gaaaaah!

En av mina vänner ska bli läkare, en annan kines och en tredje tysk.

En har kommit in på läkarprogrammet så han kommer springa runt och lyssna folks ryggar och skriva oläsliga papper, en kommer åka till Kina för att studera i ett år för att läsa oläsliga tecken och en ska flytta till Tyskland och lyssna på ett språk som är gräsligt.
I samma veva kommer jag hem till Sverige. Alla gör en ganska stor omställning i livet.

Jag sitter fortfarande kvar på kontoret. Jag slutade 16:00, men jag har suttit kvar på kontoret och degat. Jag orkar inte åka hem eftersom jag inte har något att göra hemma. Visst hade jag kunnat åkt hem och tittat på West Wing men jag valde att slösurfa och spela lite spel på nätet - dvs ta upp bandbredd för resten på kontoret. Mouhahaha..
Nu har jag varit på kontoret i 12 timmar.

Jag är hungrig men jag bävar inför den stund vi ska besluta om vad vi ska äta.
Den frågan kommer varje kväll och med tanke på att matlagningsmöjligheterna i lägenheten vi har är smått begränsade (två kokplattor som sitter med en sladd i väggen) och att gå ut på restaurang är dyrt.
Det som är ännu jobbigare är att när man väl har beslutat var man ska äta någonstans så ska man bestämma vad man ska äta. Det är ett eldprov varje middag. I-landsproblem ännu en gång.


/c - "Daylight come and me wanna' go home"

Min syster är "away" på MSN och har skrivit en text för att förklara var hon är..

"frukost och DN på caféet nerför gatan"

Lät inte det bara riktigt trevligt?
Lite Sex and The City-ish.

Igår kände jag att min manlighet fick sig en liten törn.
Jag skrev igår om att någon hade satt sig på vår TV. Alla såg ut som Sigvard Marjasin.
Då beskrev jag att jag hade suttit och försökt att fixa det - i typ en halvtimme - men utan framgång.

När jag kommer hem säger min bättre hälft; "vadå, halå? trasig? jag har fixat den".
Och när jag då, utan att visa någon slags sårbarhet alls, frågar hur hon i halva luften lyckades med detta svarar hon kort:
"Jag tryckte på knappen där det står size.".
Man kan kalla det en knäpp på nosen, en smäll på fingrarna, en spark i skrevet (inte en sån man glider fram med på snö á la bullerbyn).
Den lilla knappen hade lyckats undvika min blick då jag febrilt sökte över fjärrkontrollerna i hopp om att hitta en lösning. Att den hette "size" och inte "ställ allt tillrätta" var jag dock faktiskt lite förvånad över.
Jag hade letat efter fel sak.


Nanana, nanananinina, nanannanana... Dagens boktips:
Nu har jag även läst ut boken Lasermannen av Gellert Tamas. Den kan jag rekommendera. Jag kunde inte så mycket om John Ausonius och den hektiska tiden där i början av 1990-talet så jag fick en liten upplysning i och med den här boken. Sen så fick jag bakgrunden till invandrarministern Birgit Friggebos genialdrag att sjunga We Shall Overcome i folkets hus i Rinkeby. Jag har hört om det tidigare, men jag har inte greppat sammanhanget. Den episoden kan man verkligen kalla för hjärnsmälta. Det är så kul att det blir löjligt. Det är så pinsamt att det blir smärtsamt. Och det är så fantastiskt spontant och initiativtagande att hon borde fått nobelpris i "komma på saker på stående fot". HUMOR!



/c - Allsång