Blandskiva.
Jag har en idé.
Man ska på alla pendeltåg, bussar och tunnelbanor gå runt till de som sitter med någon slags musikspelare i öronen (inte hela spelaren såklart - hörlurarna ska ju sitta där) och fråga vad de lyssnar på för låt. Sen ska man samla alla dessa låtar på en blandskiva och ge ut. En dubbelskiva kanske det måste bli, eller trippelskiva.
Eller varför inte månadens dubbelskiva?
Man samlar låtarna månadsvis, så att man får en ny skiva varje månad.
Då kanske man kan skönja ett mönster i människors lyssningsvanor. Det vore intressant.
Sen måste man ju ha ett klatchigt namn på det.
Kommunaltrafiksmusik, kommunalmusik, pendellåtar, MpT-centralen.. eller något liknande.
Har ni tips på namn kan ni ju skriva det.
Så kan SL sälja dem till något schysst pris och få intäkter till klottersanering osv.
Det kan nog bli en salig blandning av musik.
/c - potpurri.
Man ska på alla pendeltåg, bussar och tunnelbanor gå runt till de som sitter med någon slags musikspelare i öronen (inte hela spelaren såklart - hörlurarna ska ju sitta där) och fråga vad de lyssnar på för låt. Sen ska man samla alla dessa låtar på en blandskiva och ge ut. En dubbelskiva kanske det måste bli, eller trippelskiva.
Eller varför inte månadens dubbelskiva?
Man samlar låtarna månadsvis, så att man får en ny skiva varje månad.
Då kanske man kan skönja ett mönster i människors lyssningsvanor. Det vore intressant.
Sen måste man ju ha ett klatchigt namn på det.
Kommunaltrafiksmusik, kommunalmusik, pendellåtar, MpT-centralen.. eller något liknande.
Har ni tips på namn kan ni ju skriva det.
Så kan SL sälja dem till något schysst pris och få intäkter till klottersanering osv.
Det kan nog bli en salig blandning av musik.
/c - potpurri.
06:57
Jag har helt klart valt fel jacka.
Jag fryser.
På Helenelunds station ligger det en vit matta av snö över hela perrongen.
Det blåser lite. Det är kallt.
Ett Arlanda Express-tåg susar förbi alldeles för fort för den snö som fallit under natten. Den virvlar upp och formar en vit vägg som kommer mot oss som står på plattformen. Innan den slår mot mig tänker jag för mig själv att jag verkligen har tagit fel jacka och att det nu kommer bli ännu kallare.
Och rätt hade jag.
Usch.
Pling!
06:57-tåget mot Stockholm Central och Södertälje rullar tungt och morgontrött in på perrongen för att drälla ut boskap och fylla på med mer.
Dörrarna öppnas och jag lyfter foten och sätter ner den på första trappsteget.
Då hör jag applåder.
Det är en stor publik som applåderar.
Jag går längre in i vagnen och sätter mig framför en liten kvinna med - vad jag gissar - thailändskt ursprung. Hon ser ut att sova. I samband med att jag sätter mig ner råkar jag stöta till hennes ben med mitt och plötsligt öppnas hennes ena öga. Hon synar mig, ser ut att dra några långsamma slutsatser och sluter sedan ögat igen. Hon har somnat om.
I samband med detta hör jag en ensam saxofon i fjärran. Långa, övertygade toner blandas med korta anspråkslösa. I bakgrunden hör jag ett lugnt svarande piano och lite accenter från rytmsektionen.
I boskapsbåset bredvid mitt sitter en byggjobbare och sover. Han ser ut att sova så otroligt djupt och tungt. Men trots sin massiva kroppshydda och sin djupa sömn vaggar hans huvud lätt fram och tillbaka i vagnens böljande rörelser, ungefär som ett spädbarn i en barnvagn.
Nu slutar saxfonen helt att spela. Istället blir det en liten paus och keyboardisten tar över helt och ackompanjeras av cymbaler som stiger i intensitet. Publiken jublar ännu en gång.
Den thailändska kvinnan och byggarbetare sover vidare. De är helt ovetande om vad som pågår.
Det är då det sker.
Två bestämda slag på en high-hat. Det är allt som behövs.
Sen börjar det.
En kort explosion av blåssektionen! En intensiv, snabb ton inleder.
Basen och gitarren börjar sen spela tillsammans. De spelar samma sak, och med ett sådant flöde och känsla att de nästan växer in i varandra och blir till ett instrument.
De får även hjälp av trummorna som skapar en helhet.
En, två, tre, fyr..
Blåsexplosion igen!
Och det fortsätter som ett levande väsen.
Jag ser mig omkring i boskapsvagnen. De flesta ser sömndruckna ut. De flesta blundar, några läser gratistidning.
Inga leenden.
Jag är den enda som hör. Och ler.
Efter ett tag kommer även en lätt stråkslinga och lägger sig över alla de andra instrumenten som en skyddande ängel. Den binder ihop allt till en enad kraft.
Så småningom skalar de flesta instrumenten ner på styrkan, några tystnar helt. De lämnar plats åt sången.
En ljus mansröst hörs ljuda över bandet.
"Every man has a place, in his heart there's a space. And the world can't erase his fantasies."
Ingen hör förutom jag.
Alla sitter där och stirrar ut i tomma intet, ut i den mörka morgonen och tänker på ingenting alls.
De få tankar som kommer upp flyter bort lika fort som de dök upp och människorna får ingen struktur på tankegångarna.
Men mitt bland alla dessa människor sitter jag.
Jag tänker på något.
Jag känner något.
Det är musik.
Det är det bästa som finns.
Artist: Earth Wind & Fire
Album: Plugged and Live (1995)
Spår: 08 - Fantasy
/c - Min Mp3-spelare har räddat mig många gånger från pendeltågstristess.
En vintermorgon.
Klockan är 08:26 en söndagsmorgon i januari.
I det lilla samhället Silverstenen sover fortfarande de flesta gott i sina varma sängar.
Den nyvakna solen försöker förgäves med sina tunna strålar smälta den snö som ligger på marken.
I den lilla skogsdungen i utkanten av staden hoppar en ensam gråsparv planlöst mellan grenarna i träden och letar efter något att äta till frukost.
De stela frusna barren på granarna sträcker sig ut mot den svaga solen och hoppas att den kan värma upp dem efter den kalla natten. Till slut får solen lite mer kraft och lyckas smälta den tunna rimfrosten på grenarna och ett stilla, dovt droppande hörs när den smälta frosten faller mot snön nedanför.
En liten rännil formas på det hårda snötäcket och banar långsamt sin väg över det kalla, karga underlaget.
Den bryter sig förbi fördämningar som fallna löv och barr, stenar och annat skogsbråte.
Efter ett tag är rännilen den första som upptäcker Saga Lindström.
Den möter hennes livlösa ansikte och blandar sig själv med hennes blod och bildar en tjock, mörkröd sträng som långsamt flyter vidare som om inget har hänt.
Saga har legat där i sex timmar nu.
Mobilen ligger bredvid henne. Runt halsen hänger hörlurarna till hennes iPod och ett svagt brus hörs fortfarande från musiken som står på repeat.
Saga blev 17 år.
Kvällen innan hade hon varit hemma hos sin kompis Mia och haft tjejkväll. De hade tittat på tjejfilmer, druckit te och ätit Häagen Dazs direkt ur förpackningen. Det blev lite senare än vad som var planerat och Saga gick hem vid kvart över två.
Eftersom det var under -15°C bestämde hon sig för att ta genvägen genom skogsdungen. Efter att ha suttit inne i ett varmt hus och druckit te fick hennes kropp en smärre chock av den bitande kylan utanför och hon började frysa ganska fort. Hon drog jackan om sig, virade halsduken lite hårdare runt halsen och satte i hörlurarna i öronen.
Halvvägs in i skogsdungen känner hon sig iakttagen. Hon drar ur ena hörluren ur örat och vänder sig om för att se bakom henne. Hon tittar längs med den dåligt upplysta grusvägen och får en lätt rysning som går genom ryggraden. "Varför gick jag här för?" förbannar hon sig själv. Hon hade inte haft en tanke på fula gubbar som hennes mamma kallar dem när hon lämnade Mias hus.
Plötsligt tycker hon sig se något längre bort på vägen. "Var det något som rörde sig?".
Hon kisar för att försöka se bättre med ser ingenting, men när hon inser att det bara är hennes fantasi som spelar henne ett spratt ler hon för sig själv och tänker att hon har alldeles för livlig fantasi.
I samband med detta vänder hon sig om för att fortsätta att gå men när hon har snurrat runt ser hon en man stå en meter framför henne. Han är klädd i en stor brun skinnjacka och en svart mössa på huvudet. Han har svarta skinnhanskar och stora svarta kängor på sig.
Saga tappar fattningen helt. Hon slutar andas och bara tittar på mannen med stora ögon. Hon får inte ur sig ett ljud. Hon blir helt blickstill. En blixt av rädsla slår genom ryggraden.
Mannen säger ingenting. Han står bara där och ser på henne med tomma, målmedvetna ögon.
När Saga till slut får tillbaka sansen försöker hon att spela nonchalant i ett försök att få mannen att förstå att man inte ger sig på henne i första taget, men innerst inne är hon rädd. Oerhört rädd.
Hon börjar gå runt mannen och stöter i hans axel med sin för att visa sig stark. När hon har gått några steg känner hon sig nästan lättad. Mannen hade inte försökt ta henne. Hon hade lyckats! Och vem säger att småtjejer inte kan ta vara på sig själv?
Just då känner hon en hand som tar tag i hennes axel och det blir tvärstopp. Mannen vrider runt henne som en vante och hon tappar nästan fotfästet när hon flyger runt. Just som hon ska skrika till och undra vad fan han håller på med får hon ett knytnävsslag i ansiktet. Den stora handen träffar både över höger kind och över näsan.
Smärtan är osannolik.
Näsbenet bryts som en tändsticka och huden på kinden spricker upp.
Blodet börjar rinna.
Saga ser plötsligt allt i svartvitt. Hon kan inte fokusera och hon får inte ett ljud ifrån sig. Hon säckar ihop men känner att mannen håller henne uppe.
Han lyfter upp henne och bär bort henne från stigen, ut i skogen.
Saga förstår någorlunda vad som sker men hon är oförmögen att göra något. Hon är helt snurrig och smärtan från det brutna näsbenet gör att hon blir illamående.
Mannen vräker ner henne i snön ett stycke bort från stigen men i samband med att han släpper ner henne slår hon hon i en rot i ryggslutet och får tillbaka verklighetsuppfattningen. Hon börjar skrika och slå på mannen med men det är som att slå mot en betongvägg. Han håller för hennes mun och drar fram en kniv.
- "Håll Käften!" väser han till henne och ser på henne med en blick som avslöjar att hon inte är värd något alls i hans ögon. Det är bara de två där och det finns inget hon kan göra åt det.
Tårarna rinner ner för kinderna på Saga och blandas med blodet från de två öppna såren i ansiktet.
Han slår till henne en gång till och befaller henne än en gång att hålla käften.
Smärtan är ofattbar.
Hon ser ingenting på grund av tårarna som blandas med mascaran.
Snön är så kall att den nästan bränner.
Panik.
Mannen börjar med ena handen knäppa upp sina byxor och Saga förstår vad som håller på att hända. Hon försöker så gott det går att sprattla sig fri från mannens grepp men han håller henne stenhårt fast.
Han försöker länge få upp sin byxknapp men det är så kallt att kylan har nästan förstenat hans fingrar. I ett försök till att lyckas sätter han sig på Saga och ska med båda händerna lyckas med knappen. I samband med detta ser Saga sin chans och knäar med all sin kraft mannen i skrevet.
Det ser ut att lyckas. Mannen stönar smärtsamt och kraften rinner ur honom. Saga sprattlar sig lös och ställer sig upp.
Hon ser mannen liggandes i snön med händerna mellan benen kippandes efter luft.
Nu har hon möjligheten att komma därifrån.
Hon börjar springa mot stigen. Hon ser fortfarande väldigt dåligt och är väldigt omtöcknad.
Hon snubblar på en rot och faller handlöst mot marken. I ren panik vänder hon sig om för att se efter mannen.
Han är borta.
- "Han låg ju precis där!" tänker hon. Saga ser sig om hetsigt omkring men ser honom inte. Hon reser sig upp och springer mot stigen. Han är borta. När hon kommer ut ser hon åt båda håll och långt borta i ena änden på stigen ser hon en kvinna med en hund.
Räddning!
Men precis när hon ska skrika dyker mannen upp bakom henne och håller för hennes mun.
Kvinnan långt där borta märker ingenting.
För att komma loss biter Saga mannen i handen. Hon känner att tänderna går igenom skinnet och hon känner blodsmak i munnen. Han släpper sitt grepp om hennes mun och hon tar luft i lungorna för att skrika..
Då sticker han kniven i henne.
Kniven går in precis bredvid ryggraden och spetsen av kniven går rätt in i hjärtat.
Skriket som Saga skulle få ur sig liksom bara faller ur kroppen på henne. Det känns som om någon har dragit glödande taggtråd genom kroppen på henne.
Hon blir iskall och stekhet samtidigt.
Hon blir yr.
Det gör så ont.
Det börjar svartna för ögonen på henne.
Sen gör det inte ont längre. Hon känner ingen smärta. Ingen kyla. Ingen rädsla.
De sista livskrafterna rinner ur henne.
En ensam blod- och mascarablandad tår faller från hennes kind ner på hennes redan blodfläckade jacka.
Hon faller till marken.
Saga är död.
/c - novell
I det lilla samhället Silverstenen sover fortfarande de flesta gott i sina varma sängar.
Den nyvakna solen försöker förgäves med sina tunna strålar smälta den snö som ligger på marken.
I den lilla skogsdungen i utkanten av staden hoppar en ensam gråsparv planlöst mellan grenarna i träden och letar efter något att äta till frukost.
De stela frusna barren på granarna sträcker sig ut mot den svaga solen och hoppas att den kan värma upp dem efter den kalla natten. Till slut får solen lite mer kraft och lyckas smälta den tunna rimfrosten på grenarna och ett stilla, dovt droppande hörs när den smälta frosten faller mot snön nedanför.
En liten rännil formas på det hårda snötäcket och banar långsamt sin väg över det kalla, karga underlaget.
Den bryter sig förbi fördämningar som fallna löv och barr, stenar och annat skogsbråte.
Efter ett tag är rännilen den första som upptäcker Saga Lindström.
Den möter hennes livlösa ansikte och blandar sig själv med hennes blod och bildar en tjock, mörkröd sträng som långsamt flyter vidare som om inget har hänt.
Saga har legat där i sex timmar nu.
Mobilen ligger bredvid henne. Runt halsen hänger hörlurarna till hennes iPod och ett svagt brus hörs fortfarande från musiken som står på repeat.
Saga blev 17 år.
Kvällen innan hade hon varit hemma hos sin kompis Mia och haft tjejkväll. De hade tittat på tjejfilmer, druckit te och ätit Häagen Dazs direkt ur förpackningen. Det blev lite senare än vad som var planerat och Saga gick hem vid kvart över två.
Eftersom det var under -15°C bestämde hon sig för att ta genvägen genom skogsdungen. Efter att ha suttit inne i ett varmt hus och druckit te fick hennes kropp en smärre chock av den bitande kylan utanför och hon började frysa ganska fort. Hon drog jackan om sig, virade halsduken lite hårdare runt halsen och satte i hörlurarna i öronen.
Halvvägs in i skogsdungen känner hon sig iakttagen. Hon drar ur ena hörluren ur örat och vänder sig om för att se bakom henne. Hon tittar längs med den dåligt upplysta grusvägen och får en lätt rysning som går genom ryggraden. "Varför gick jag här för?" förbannar hon sig själv. Hon hade inte haft en tanke på fula gubbar som hennes mamma kallar dem när hon lämnade Mias hus.
Plötsligt tycker hon sig se något längre bort på vägen. "Var det något som rörde sig?".
Hon kisar för att försöka se bättre med ser ingenting, men när hon inser att det bara är hennes fantasi som spelar henne ett spratt ler hon för sig själv och tänker att hon har alldeles för livlig fantasi.
I samband med detta vänder hon sig om för att fortsätta att gå men när hon har snurrat runt ser hon en man stå en meter framför henne. Han är klädd i en stor brun skinnjacka och en svart mössa på huvudet. Han har svarta skinnhanskar och stora svarta kängor på sig.
Saga tappar fattningen helt. Hon slutar andas och bara tittar på mannen med stora ögon. Hon får inte ur sig ett ljud. Hon blir helt blickstill. En blixt av rädsla slår genom ryggraden.
Mannen säger ingenting. Han står bara där och ser på henne med tomma, målmedvetna ögon.
När Saga till slut får tillbaka sansen försöker hon att spela nonchalant i ett försök att få mannen att förstå att man inte ger sig på henne i första taget, men innerst inne är hon rädd. Oerhört rädd.
Hon börjar gå runt mannen och stöter i hans axel med sin för att visa sig stark. När hon har gått några steg känner hon sig nästan lättad. Mannen hade inte försökt ta henne. Hon hade lyckats! Och vem säger att småtjejer inte kan ta vara på sig själv?
Just då känner hon en hand som tar tag i hennes axel och det blir tvärstopp. Mannen vrider runt henne som en vante och hon tappar nästan fotfästet när hon flyger runt. Just som hon ska skrika till och undra vad fan han håller på med får hon ett knytnävsslag i ansiktet. Den stora handen träffar både över höger kind och över näsan.
Smärtan är osannolik.
Näsbenet bryts som en tändsticka och huden på kinden spricker upp.
Blodet börjar rinna.
Saga ser plötsligt allt i svartvitt. Hon kan inte fokusera och hon får inte ett ljud ifrån sig. Hon säckar ihop men känner att mannen håller henne uppe.
Han lyfter upp henne och bär bort henne från stigen, ut i skogen.
Saga förstår någorlunda vad som sker men hon är oförmögen att göra något. Hon är helt snurrig och smärtan från det brutna näsbenet gör att hon blir illamående.
Mannen vräker ner henne i snön ett stycke bort från stigen men i samband med att han släpper ner henne slår hon hon i en rot i ryggslutet och får tillbaka verklighetsuppfattningen. Hon börjar skrika och slå på mannen med men det är som att slå mot en betongvägg. Han håller för hennes mun och drar fram en kniv.
- "Håll Käften!" väser han till henne och ser på henne med en blick som avslöjar att hon inte är värd något alls i hans ögon. Det är bara de två där och det finns inget hon kan göra åt det.
Tårarna rinner ner för kinderna på Saga och blandas med blodet från de två öppna såren i ansiktet.
Han slår till henne en gång till och befaller henne än en gång att hålla käften.
Smärtan är ofattbar.
Hon ser ingenting på grund av tårarna som blandas med mascaran.
Snön är så kall att den nästan bränner.
Panik.
Mannen börjar med ena handen knäppa upp sina byxor och Saga förstår vad som håller på att hända. Hon försöker så gott det går att sprattla sig fri från mannens grepp men han håller henne stenhårt fast.
Han försöker länge få upp sin byxknapp men det är så kallt att kylan har nästan förstenat hans fingrar. I ett försök till att lyckas sätter han sig på Saga och ska med båda händerna lyckas med knappen. I samband med detta ser Saga sin chans och knäar med all sin kraft mannen i skrevet.
Det ser ut att lyckas. Mannen stönar smärtsamt och kraften rinner ur honom. Saga sprattlar sig lös och ställer sig upp.
Hon ser mannen liggandes i snön med händerna mellan benen kippandes efter luft.
Nu har hon möjligheten att komma därifrån.
Hon börjar springa mot stigen. Hon ser fortfarande väldigt dåligt och är väldigt omtöcknad.
Hon snubblar på en rot och faller handlöst mot marken. I ren panik vänder hon sig om för att se efter mannen.
Han är borta.
- "Han låg ju precis där!" tänker hon. Saga ser sig om hetsigt omkring men ser honom inte. Hon reser sig upp och springer mot stigen. Han är borta. När hon kommer ut ser hon åt båda håll och långt borta i ena änden på stigen ser hon en kvinna med en hund.
Räddning!
Men precis när hon ska skrika dyker mannen upp bakom henne och håller för hennes mun.
Kvinnan långt där borta märker ingenting.
För att komma loss biter Saga mannen i handen. Hon känner att tänderna går igenom skinnet och hon känner blodsmak i munnen. Han släpper sitt grepp om hennes mun och hon tar luft i lungorna för att skrika..
Då sticker han kniven i henne.
Kniven går in precis bredvid ryggraden och spetsen av kniven går rätt in i hjärtat.
Skriket som Saga skulle få ur sig liksom bara faller ur kroppen på henne. Det känns som om någon har dragit glödande taggtråd genom kroppen på henne.
Hon blir iskall och stekhet samtidigt.
Hon blir yr.
Det gör så ont.
Det börjar svartna för ögonen på henne.
Sen gör det inte ont längre. Hon känner ingen smärta. Ingen kyla. Ingen rädsla.
De sista livskrafterna rinner ur henne.
En ensam blod- och mascarablandad tår faller från hennes kind ner på hennes redan blodfläckade jacka.
Hon faller till marken.
Saga är död.
/c - novell
Dagens ordvits.
One Knight Stand
NASA sends probe to Uranus - everybody giggles.
Ibland funderar jag.
Det kan vara på tåget till jobbet.
Eller när jag inte kan sova.
Till och med när jag tittar på TV.
Och det är på vad jag ska skriva här.
Jag kommer på en massa bra saker.
Men sen glömmer jag bort allt. Så när jag ska skriva så kommer jag inte på något alls.
Dock har jag listat ut att jag tycker att det är riktigt lustigt att beskriva människor.
Så jag tänkte bara beskriva lite personer - rätt ur min fantasi.
(Disclaimer: Any resemblance to real persons, living or dead, is purely ficitional.)
Peter Björnholm:
Är besatt av tanken att det kanske finns spöken som ser honom dygnet runt, anser att tandborstning inte egentligen måste göras varje dag och är SM-mästare i kollegieblocksstapling.
Ringsignal på mobilen: Haiducii - Dragostea din tei.
Kicki Stenlund:
Tror på tomten men inte på månlandningen, har en månstaty på tomten och hävdar stenhårt att Hjalle & Heavy inte fångandes in i TV4's På Rymmen för att de var så "bra TV".
Ringsignal på mobilen: En röst som säger "Hey you! Your phone is ringing! Pick it up! Helloooo?!"
Jonas Fagerwall:
Menar att han är hälften svensk, hälften schweizare och en sextondel kanadensare och blir fly förbannad när man påpekar problematiken i hans matematik. Är beroende av att smälla bubbelplast.
Ringsignal på mobilen: Dallas Theme
Vincent Roberto Rodruigez:
Är en person som ställer sig upp på pendeltåget nästan direkt efter stationen innan den han ska av på "för att vara säker att han kommer av". Är skitbra på att lista ut hur folk ser ut på riktigt när Efterlyst har pixlat sönder ansiktet på dem.
Ringsignal på mobilen: Ny varje vecka. Jamba.se's bästa kund.
Bo Norlin:
Äter sitt eget snor.
Ringsignal på mobilen: Galenskaparna & Aftershave - Gött å leva
Anders "Dojan" Björkqvist:
Luktar alltid lite som det gör inne på ett tatueringsställe - trots att han inte har någon tatuering. Och är skitkass på att rita.
Prenumererar på Se & Hör bara för att kunna säga intressanta saker på gratisfester.
Ringsignal på mobilen: Daddy Yankee - Gasolina
Petter Niklasson:
Har hela sitt liv velat göra ett namnbyte.
Ringsignal på mobilen: Ett ljud som låter som polisens komradio.
Ann Ahl:
Har även hon hela sitt liv velat göra ett namnbyte.
Ringsignal på mobilen: Jamba. Även här.
Josef Filipsson:
Skrattar tyst för sig själv när han hör namnet "Fritzl" men får dåligt samvete för att han kommer att tänka på det hemska Fritzl har gjort, kommer på sig själv att han får dåligt samvete över sig själv och förbannar sig själv över att han gör så att han själv får dåligt samvete, börjar då förbanna sig själv över att han pratar med sig själv för det är ju bara löjligt och dumt.. och sitter sedan så fram och tillbaka i ca 5 minuter innan han tappar verklighetsuppfattningen och fortsätter med sin rubickskub han har hållt på med i fyra månader. Är lite för lång för att ha den frisyr han har.
Ringsignal på mobilen: Tappade sin mobil på en flakmoppe i Simrishamn för några år sedan - han har inte velat inse det än för då får han så mycket skit av sig själv för att han är så klantig..
Gunilla David:
Har aldrig riktigt förstått varför hon heter ett förnamn till efternamn. Tycker det är skitkul att när någon berättar en historia, fråga frågan till de andra som lyssnar: "Vet du mer? Har du bilder? Mejla eller skicka MMS till 71000". Är även livrädd för att andra ska höra när kisset skvalar i vattnet när hon är på toa.
Ringsignal på mobilen: Nokia Tune
Jerry Pärsson:
Tycker det är skitkul när det skvalar och krystar extra hårt så det ska låta så mycket som möjligt.
Ringsignal på mobilen: Ronny & Ragge - Köra fort som fan
Jag kanske uppdaterar i senare blogginlägg med lite fler personer.
Mobilsignalen säger ganska mycket om en person, ellerhur?
/c - insiktsfull och utsiktslös.
Det kan vara på tåget till jobbet.
Eller när jag inte kan sova.
Till och med när jag tittar på TV.
Och det är på vad jag ska skriva här.
Jag kommer på en massa bra saker.
Men sen glömmer jag bort allt. Så när jag ska skriva så kommer jag inte på något alls.
Dock har jag listat ut att jag tycker att det är riktigt lustigt att beskriva människor.
Så jag tänkte bara beskriva lite personer - rätt ur min fantasi.
(Disclaimer: Any resemblance to real persons, living or dead, is purely ficitional.)
Peter Björnholm:
Är besatt av tanken att det kanske finns spöken som ser honom dygnet runt, anser att tandborstning inte egentligen måste göras varje dag och är SM-mästare i kollegieblocksstapling.
Ringsignal på mobilen: Haiducii - Dragostea din tei.
Kicki Stenlund:
Tror på tomten men inte på månlandningen, har en månstaty på tomten och hävdar stenhårt att Hjalle & Heavy inte fångandes in i TV4's På Rymmen för att de var så "bra TV".
Ringsignal på mobilen: En röst som säger "Hey you! Your phone is ringing! Pick it up! Helloooo?!"
Jonas Fagerwall:
Menar att han är hälften svensk, hälften schweizare och en sextondel kanadensare och blir fly förbannad när man påpekar problematiken i hans matematik. Är beroende av att smälla bubbelplast.
Ringsignal på mobilen: Dallas Theme
Vincent Roberto Rodruigez:
Är en person som ställer sig upp på pendeltåget nästan direkt efter stationen innan den han ska av på "för att vara säker att han kommer av". Är skitbra på att lista ut hur folk ser ut på riktigt när Efterlyst har pixlat sönder ansiktet på dem.
Ringsignal på mobilen: Ny varje vecka. Jamba.se's bästa kund.
Bo Norlin:
Äter sitt eget snor.
Ringsignal på mobilen: Galenskaparna & Aftershave - Gött å leva
Anders "Dojan" Björkqvist:
Luktar alltid lite som det gör inne på ett tatueringsställe - trots att han inte har någon tatuering. Och är skitkass på att rita.
Prenumererar på Se & Hör bara för att kunna säga intressanta saker på gratisfester.
Ringsignal på mobilen: Daddy Yankee - Gasolina
Petter Niklasson:
Har hela sitt liv velat göra ett namnbyte.
Ringsignal på mobilen: Ett ljud som låter som polisens komradio.
Ann Ahl:
Har även hon hela sitt liv velat göra ett namnbyte.
Ringsignal på mobilen: Jamba. Även här.
Josef Filipsson:
Skrattar tyst för sig själv när han hör namnet "Fritzl" men får dåligt samvete för att han kommer att tänka på det hemska Fritzl har gjort, kommer på sig själv att han får dåligt samvete över sig själv och förbannar sig själv över att han gör så att han själv får dåligt samvete, börjar då förbanna sig själv över att han pratar med sig själv för det är ju bara löjligt och dumt.. och sitter sedan så fram och tillbaka i ca 5 minuter innan han tappar verklighetsuppfattningen och fortsätter med sin rubickskub han har hållt på med i fyra månader. Är lite för lång för att ha den frisyr han har.
Ringsignal på mobilen: Tappade sin mobil på en flakmoppe i Simrishamn för några år sedan - han har inte velat inse det än för då får han så mycket skit av sig själv för att han är så klantig..
Gunilla David:
Har aldrig riktigt förstått varför hon heter ett förnamn till efternamn. Tycker det är skitkul att när någon berättar en historia, fråga frågan till de andra som lyssnar: "Vet du mer? Har du bilder? Mejla eller skicka MMS till 71000". Är även livrädd för att andra ska höra när kisset skvalar i vattnet när hon är på toa.
Ringsignal på mobilen: Nokia Tune
Jerry Pärsson:
Tycker det är skitkul när det skvalar och krystar extra hårt så det ska låta så mycket som möjligt.
Ringsignal på mobilen: Ronny & Ragge - Köra fort som fan
Jag kanske uppdaterar i senare blogginlägg med lite fler personer.
Mobilsignalen säger ganska mycket om en person, ellerhur?
/c - insiktsfull och utsiktslös.
-3°C
Idag var det kallt att åka till jobbet.
Jag frös lite. Trots att jag hade på mig ganska mycket kläder.
Jag måste uppdatera min garderob så att den håller för minusgrader. Men än så länge vill jag inte dra fram den stora fluffiga vinterjackan. Det blir lite löjligt att gå med den på dagen sen när det är +4°C.
Och varmt.
Anledningen till att jag inte har bloggat på länge är att jag helt enkelt inte har haft inspiration till det.
Jag har inte haft lust. Tyvärr.
Nu hoppas jag att den har kommit tillbaka.
I morse när jag åkte till jobbet var det inte en vanlig söndagsmorgon.
Eftersom det är / var halloween har folk varit ute och rullat hatt. Lite längre än vanligt.
När jag skulle kliva på mitt tåg som går 05:57(jag vet, skittidigt..) möttes jag av en tjej som gick runt med en eldgaffel och partykläder. Ett gäng killar som fick för sig att försöka välta Selectaautomaten för att få gratis godis, chips och vasaknäckebröd. Sånt är ju skitkul. Och det är gratis!
Väl på tåget såg jag många som gick The Walk of Shame. För er som inte vet vad det är kan jag förklara det..
Tänk dig att du ska ut på kalas. Du gör dig i ordning med dina finaste gå-bort-kläder. Du ser ganska fin ut. Du är nöjd med dig själv och peppad för kvällens eskapader.
Ju senare kvällen går desto mer berusad blir du och den där personen på andra sidan baren / rummet / taggtråden börjar se mer och mer attraktiv ut. Efter ytterligare berusningsmedel tar du mod till dig och går fram till personen i fråga och trycker på charmknappen. Har du tur har personen i fråga druckit bort lika mycket hämningar som du har och en konversation om absolut ingenting börjar. Denna konversation är bara till för en sak; fylla tystnaden när man inspekterar den andra personen från topp till tå och ser om han / hon klarar av att komma förbi dina kräsna krav för en framtida partner. Det som är så bra är att dessa krav faller bort ju mer du dricker, så efter ett tag så finns det oftast bara några få punkter kvar på listan; måste kunna stå upp, måste ha ett huvud osv..
Om alla kort är rätt spelade vid hemgång är man inte ensam på väg. Nu är man på väg hem till den personen som för övrigt nu är den snyggaste person du sett. Ni kommer hem och gör det som skall göras (men inte särskilt bra).
Du vaknar upp dagen efter.
Klockan är 05:16. Du har en smak i munnen som om du har sugit på din egen häl hela natten, du skulle kunna offra hörseln för ett glas vatten och huvudet.. fyfan..
Då inser du att du inte är hemma hos dig. Du vänder dig om och ser någon ohygglig skapelse bredvid dig och lucköppningen börjar. Minnen från gårdagen börjar att långsamt komma tillbaka och vid varje återblick känns det som om en liten, liten kniv av ångest sticker dig i magen.
Du måste ut.
Var fan är jag?
Vem är det där?
Var är mina kläder?
Varför står det en flaska ketchup bredvid sängen?
Vafan?
Hjälp.
Du lyckas ta på dig kläderna och hitta ut till ytterdörren. Lucköppning. Du ser en GB-gubbe innanför ytterdörren. Varför tog du den med dig? Det var väl onödigt?
Du tar dig ut och lyckas hitta till pendeltåget.
Sen står du där i dina gå-bort-kläder som för tillfället inte alls gör dig lika fin som du var kvällen innan. Du mår och ser ut som ett vrak. Du sitter där och väntar på tåget som går 05:57 och skäms. Du ser att de människor som ska på tåget slänger några blickar mot dig och ser direkt vad du har gjort.
Du går The Walk of Shame.
/c - Vissa gör vad som helst för vasaknäcke.
Jag frös lite. Trots att jag hade på mig ganska mycket kläder.
Jag måste uppdatera min garderob så att den håller för minusgrader. Men än så länge vill jag inte dra fram den stora fluffiga vinterjackan. Det blir lite löjligt att gå med den på dagen sen när det är +4°C.
Och varmt.
Anledningen till att jag inte har bloggat på länge är att jag helt enkelt inte har haft inspiration till det.
Jag har inte haft lust. Tyvärr.
Nu hoppas jag att den har kommit tillbaka.
I morse när jag åkte till jobbet var det inte en vanlig söndagsmorgon.
Eftersom det är / var halloween har folk varit ute och rullat hatt. Lite längre än vanligt.
När jag skulle kliva på mitt tåg som går 05:57(jag vet, skittidigt..) möttes jag av en tjej som gick runt med en eldgaffel och partykläder. Ett gäng killar som fick för sig att försöka välta Selectaautomaten för att få gratis godis, chips och vasaknäckebröd. Sånt är ju skitkul. Och det är gratis!
Väl på tåget såg jag många som gick The Walk of Shame. För er som inte vet vad det är kan jag förklara det..
Tänk dig att du ska ut på kalas. Du gör dig i ordning med dina finaste gå-bort-kläder. Du ser ganska fin ut. Du är nöjd med dig själv och peppad för kvällens eskapader.
Ju senare kvällen går desto mer berusad blir du och den där personen på andra sidan baren / rummet / taggtråden börjar se mer och mer attraktiv ut. Efter ytterligare berusningsmedel tar du mod till dig och går fram till personen i fråga och trycker på charmknappen. Har du tur har personen i fråga druckit bort lika mycket hämningar som du har och en konversation om absolut ingenting börjar. Denna konversation är bara till för en sak; fylla tystnaden när man inspekterar den andra personen från topp till tå och ser om han / hon klarar av att komma förbi dina kräsna krav för en framtida partner. Det som är så bra är att dessa krav faller bort ju mer du dricker, så efter ett tag så finns det oftast bara några få punkter kvar på listan; måste kunna stå upp, måste ha ett huvud osv..
Om alla kort är rätt spelade vid hemgång är man inte ensam på väg. Nu är man på väg hem till den personen som för övrigt nu är den snyggaste person du sett. Ni kommer hem och gör det som skall göras (men inte särskilt bra).
Du vaknar upp dagen efter.
Klockan är 05:16. Du har en smak i munnen som om du har sugit på din egen häl hela natten, du skulle kunna offra hörseln för ett glas vatten och huvudet.. fyfan..
Då inser du att du inte är hemma hos dig. Du vänder dig om och ser någon ohygglig skapelse bredvid dig och lucköppningen börjar. Minnen från gårdagen börjar att långsamt komma tillbaka och vid varje återblick känns det som om en liten, liten kniv av ångest sticker dig i magen.
Du måste ut.
Var fan är jag?
Vem är det där?
Var är mina kläder?
Varför står det en flaska ketchup bredvid sängen?
Vafan?
Hjälp.
Du lyckas ta på dig kläderna och hitta ut till ytterdörren. Lucköppning. Du ser en GB-gubbe innanför ytterdörren. Varför tog du den med dig? Det var väl onödigt?
Du tar dig ut och lyckas hitta till pendeltåget.
Sen står du där i dina gå-bort-kläder som för tillfället inte alls gör dig lika fin som du var kvällen innan. Du mår och ser ut som ett vrak. Du sitter där och väntar på tåget som går 05:57 och skäms. Du ser att de människor som ska på tåget slänger några blickar mot dig och ser direkt vad du har gjort.
Du går The Walk of Shame.
/c - Vissa gör vad som helst för vasaknäcke.
Vi dricker upp och sen går vi.
Just nu sitter jag på jobbet.
Det är en vacker höstdag. Den lågt stående solens strålar lyser upp stadsväggarna men värmer nästan inte alls de människor som lugnt spatserar på Stockholms gator tidigt en lördagsmorgon. Ute är det nollgradigt och luften är krispig och frisk. Allt bråk och all fylla från fredagskvällen har flutit bort och vilar inför den kommande kvällens upptåg. Det enda som är kvar är några fläckar på golven i tunnelbanevagnarna som än inte har städats och en och annan spya; det är alltid intressant att kliva av pendeltåget och klockan 06:15 se vad en person ätit tolv timmar tidigare - utan att ens behöva träffa personen i fråga.
I receptionen skvalar Frank Sinatra anspråkslöst i väntan på att hotellet ska vakna. Pö om pö fylls frukosten av sömndruckna människor från världens alla hörn. För varje timme som går ökar energin i Stockholm. Redan nu känner man hur staden börjar vakna och vibrera. Helgfika, brunch, shopping, konstutställningar, lunchdate, sightseeing, utforskning, motionsrunda, gymbesök, hundrastning, lördagsöl.. Alla har sin egen agenda.
En sån här morgon är det ingen som har några problem. Allt bara glöms bort för några timmar då morgonen och solen lätt stryker dig över kinden och säger "idag är det bra. du mår bra. välkommen till en ny dag".
Tyvärr är det så att denna känsla försvinner ju längre tiden går. Vid elvasnåret blir strykningen på kinden utbytt till en lätt klapp. Vid tvåsnåret väcks bland annat han som kräktes vid pendeltåget med en käftsmäll och mår inte alls bra.
Men än så länge har han inte vaknat. Han sover gott i sin säng ovetandes om att det är en vacker höstdag; och det gör även många andra. Det är bara några få som ännu har fått uppleva att gårdagens gråa stormhimmel har bytts ut mot en klarblå dag med fågelkvitter.
Ett sömnigt ovetandes Stockholm.
God morgon.
Det är en vacker höstdag. Den lågt stående solens strålar lyser upp stadsväggarna men värmer nästan inte alls de människor som lugnt spatserar på Stockholms gator tidigt en lördagsmorgon. Ute är det nollgradigt och luften är krispig och frisk. Allt bråk och all fylla från fredagskvällen har flutit bort och vilar inför den kommande kvällens upptåg. Det enda som är kvar är några fläckar på golven i tunnelbanevagnarna som än inte har städats och en och annan spya; det är alltid intressant att kliva av pendeltåget och klockan 06:15 se vad en person ätit tolv timmar tidigare - utan att ens behöva träffa personen i fråga.
I receptionen skvalar Frank Sinatra anspråkslöst i väntan på att hotellet ska vakna. Pö om pö fylls frukosten av sömndruckna människor från världens alla hörn. För varje timme som går ökar energin i Stockholm. Redan nu känner man hur staden börjar vakna och vibrera. Helgfika, brunch, shopping, konstutställningar, lunchdate, sightseeing, utforskning, motionsrunda, gymbesök, hundrastning, lördagsöl.. Alla har sin egen agenda.
En sån här morgon är det ingen som har några problem. Allt bara glöms bort för några timmar då morgonen och solen lätt stryker dig över kinden och säger "idag är det bra. du mår bra. välkommen till en ny dag".
Tyvärr är det så att denna känsla försvinner ju längre tiden går. Vid elvasnåret blir strykningen på kinden utbytt till en lätt klapp. Vid tvåsnåret väcks bland annat han som kräktes vid pendeltåget med en käftsmäll och mår inte alls bra.
Men än så länge har han inte vaknat. Han sover gott i sin säng ovetandes om att det är en vacker höstdag; och det gör även många andra. Det är bara några få som ännu har fått uppleva att gårdagens gråa stormhimmel har bytts ut mot en klarblå dag med fågelkvitter.
Ett sömnigt ovetandes Stockholm.
God morgon.
