Måndagen som skulle bli ihågkommen. För alltid.
Klockan 09:43 går Peter ut ur mötesrummet tillsammans med sina kollegor. Det är måndag morgon i slutet på september. Helgen har varit dunderfin. Aftonbladets nätupplaga frontade med SMHIs rapport: "Väderchock - Varmaste helgen i september sen mätningarna startade". Svenskarna, som helt ärligt hade gett upp hoppet på sommaren och insett att hösten nu var på väg, hade förvånat funnit sig själva grillandes på baksidor och gräsmattor i bara t-shirt och shorts - i september! Helt otroligt. Uteserveringarna fylldes till bredden och parkerna invaderades av friskluftssugna filtsittare med allt som hör filtsittandet till.
Peter hade haft en kanonhelg. Två dagar med grabbgänget i en stuga på någons landställe (vems landställe det egentligen var hade Peter aldrig riktigt klurat ut. Men nära Karlstad hade de varit. Och fint var det.). Öl, fotboll, politiskt inkorrekta skämt och den obligatoriska tävlingen "Vem kan mest om all sport som någonsin har utövats? ". Där gäller det att kunna alla placeringar på alla löpare som någonsin har sprungit någon distans överhuvudtaget, alla höjder som har hoppats över, alla mål som gjorts, årtal, platser, skador.. you name it. Som upplagt för intensiva debatter och de där ögonblicken när man verkligen hatar den personen som sitter framför en, trots att man gjort lumpen tillsammans, skolkat tillsammans och täckt för när den andre snodde Bugg på Konsum (när det fortfarande hette Konsum).
Det var helgen det. Hela Sverige hade vaknat till liv och mått bra.
Men nu var det måndag. De dryga +20°C som hade regerat under lördagen och söndagen hade fått sig en rejäl omgång och låg nu på +4,3°C. SMHIs rapport fläskades på med stora svarta bokstäver på Aftonbladets webb-löp: "Största temperaturskillnaden sen mätningarna startade".
Dessutom blåste det. Och regnade. Kombinationen gjorde att det regnade vågrätt. Paraplyer var verkningslösa, luvor var bara onödiga och oavsett hur man bar sig åt var man dyngsur när man kom fram dit man var på väg.
På väg ut ur mötesrummet tittar Peter på klockan. 09:43:23. Varför schemalägger man ett veckomöte till att vara en timme när det ändå aldrig tar längre tid än 45 min? Det händer ju inte sååååå mycket på en vecka. Och de sista tio minutrarna sitter alla ändå bara och småpratar för att fördriva tiden. Utgång är hemgång - fast värre. Utgång innebär att måste man jobba och det orkar man inte. Peter är på uselt humör.
Dessutom glömde han sin kaffekopp vid datorn innan mötet. All work and no coffee makes Peter a dull boy. Detta gjorde att Peters koncentration lade sig på ADHD-nivå. Varannan minut drev tankarna i väg på villovägar istället för att lyssna på den där tjatiga gubben längst fram i lokalen. Peter har faktiskt ett uttryck för sådana gubbar som står längst fram på morgonmötena. P5. De fem P:en. Pretentiöst Pucko med PowerPoint-Presentation. De står alltid där med kavaj, svagt mönstrad skjorta och en - enligt dem (eller egentligen deras fruar) - klatchig slips och bara maler på om de diagram och korta, koncisa frågor (såsom "Är tid pengar?" och "Vad händer om strukturen faller?") som trycks fram på projektorduken som hänger framför en whiteboard. Helst ska de ha en laserpekare också. Allt för att verka viktiga.
Peter är skitsur. Allt är bara skit idag. Måndag. Helvetesdagen. Blä.
När han kommer tillbaka till datorn skakar han lite på musen för att skrämma bort skärmsläckaren, trycker upp sin mailbox och sträcker sig efter kaffekoppen. Hur fan kan man få 14 mail på 43 minuter när hela jävla bygget sitter i möte hela morgonen - samtidigt? tänker han förbannat och tar en klunk av kaffet.
Humöret sjunker ännu mer. Kaffet hade, självklart, kallnat till en oacceptabel nivå och Peter är tvungen att hämta nytt. Han slänger åter ett öga på inkorgen innan han går. Jävla skitdag, tänker han och går iväg.
På vägen till kaffeautomaten tjuvkikar han på sina kollegors datorskärmar när han passerar dem. När han kommer fram har han passerat 11 personer. Nio av dem gjorde något helt annat än jobbrelaterade aktiviteter. Han hann se tre Aftonbladet-löp om vädret, tre Facebook, en Flashback och två annonssidor á la Tradera. Eller.. ja.. han som tittade på Flashback "Alt-Tabbade" till ett random Exceldokument när han hörde att någon kom bakom honom.
När Peter häller upp nytt kaffe i sin kopp, som för dagen är märkt med "FDT - Förenkla ditt affärssystem", är det något som inte känns bra. Det är något i bakhuvudet som inte riktigt stämmer, men han kan inte riktigt förstå varför. Det är väl måndagen som gör sig påmind. På väg tillbaka till sin dator är det bara fyra som inte jobbar. Samtliga sitter på Flashback.
Han måste ytterligare en gång skrämma bort skärmsläckaren genom att skaka på pekdonet och ser att mailskörden har ökat till 36 nya mail. Han utstöter en lång suck. Ingen åtgärdar mail längre, alla bara vidarebefordrar allting. Han ögnar igenom alla mail för att se om det är något som verkligen kommer bli jobbigt idag. Vad kommer förstöra min dag ännu mer? Han lyfter kaffekoppen för att ta en klunk. Koppens uppvärmda porslin hinner bara nudda vid underläppen innan handen gör totalstopp.
Peters hjärta hoppar över minst två slag.
Han får en iskall känsla i magen. Han får svårt att fokusera.
Ett nästan ljudlöst Vad f...slinker ut mellan hans nu spända läppar.
Han läser ämnesraden om och om igen. Framlänges och baklänges. Ord för ord.
Hur i helvete vet den här personen det här? Vem är det som har skickat det? Varför har jag fått det? Vad vill personen? Tankarna flyger runt i huvudet på honom men ingen riktigt fastnar.
Han tittar upp från sin skärm och ser sig panikslaget omkring. Är det någon som tittar på mig? Är det någon här som har sänt det? Han inser att han nu drar uppmärksamhet till sig. Han sänker snabbt ner huvudet framför skärmen. Han vrider den in mot väggen så att ingen kan se hans skärm. Han börjar kallsvettas. De minnen han har från grabbhelgen är som bortblåsta.
Nu börjar han bli orolig på riktigt. Vad fan är det här?! Han känner inte igen avsändaren.
Han för långsamt musen över ämnesraden och låter den vila där. Han är nästan rädd för att klicka. Änsålänge har Peter bara sett ämnet. Vem vet vad som väntar i mailet? Kommer han klara av att läsa det som eventuellt står där?
Han tar en stärkande klunk av kaffet, ser sig omkring och samlar kraft för att trycka ner musknappen. Då ringer hans mobiltelefon som ligger på skrivbordet bredvid honom. Peter blir livrädd och sparkar reflexmässigt ut med benen. Detta innebär att hans kontorsstol okontrollerat börjar rulla iväg från skrivbordet och för att få stopp på stolen griper han snabbt fast i bordskanten. Dock tar han tag i bordet för kraftigt och allt som är någorlunda ostabilt börjar att vingla. Han gör en blixtsnabb riskkalkylering i huvudet och bestämmer sig för att rädda kaffekoppen. Detta innebär dock att det bortprioriterade penstället välter och att de pennor som befann sig i penstället nu sporadiskt börja rulla över skrivbordet för att sedan en efter en landa på golvet. Samtidigt fortsätter telefonen att ringa. Ringsignalen ökar mer och mer ju längre tid det dröjer innan han svarar samtidigt som vibrationsfunktionen verkligen visar att den fungerar. HELVETE! tänker Peter. Ingen jävla uppmärksamhet nu! Låt mig vara! Han känner att folk slits ur sin Facebookkoncentration och börjar undra vad det är som låter. Peter har panik. Hjälp!
Efter många om och men lyckas han trycka bort samtalet på telefonen, stoppa den sista pennan som är på väg att rulla ner på golvet, ställa ifrån sig kaffekoppen och hastigt vända sig om med ett panikslaget dumflin för att ordlöst förklara för de människor som tittar att; "Det är lugnt med mig! Jag är bara lite klantig. Återgå till att snoka på dina avlägsna vänner du aldrig pratar med på riktigt. Bry er inte om mig! Seså! Vänd er er om!". Tydligen gör han ett bra jobb eftersom kollegorna långsamt återvänder till sina Facebookfönster.
Nu har Peter en puls som motsvarar en kolibri och hans deodorant har totalt förlorat sin effekt. Han dricker hetsigt flera stora klunkar kaffe för att lugna sig och vet inte riktigt var han ska ta vägen. Det tar honom flera minuter att samla sig. Jävla måndag.
Stunden är inne. Nu måste han läsa mailet. Han måste få det här ur vägen. Den mörka makt som bebor hans inkorg måste röjas ur vägen. Det finns ingen annan utväg. Nu måste det ske!
Återigen för han muspekaren till mailet och klickar nu snabbt. Han flyttar hastigt blicken till sidan av fönstret där mailet visas och försöker fokusera och ta in det som står där. Det är inte sant. Hur kan de veta det här? Vem har skvallrat? Tankarna bara susar runt innanför pannbenet. Sen blir det bara tyst i huvudet på honom. Han fortsätter läsa. Nu står tankarna still. Han försöker förstå vad han läser. Han greppar inte till en början.
Sen börjar den panikslagna känslan i magen ändras till en nyfiken spänning. Nästan upphetsande. Är det sant? Hur kan det här fungera? Finns detta på riktigt?
Peter fortsätter läsa. Han läser sen om mailet. Sen igen. Och igen. Efter ett oräkneligt antal gånger faller han tungt tillbaka i stolen och känner sig alldeles matt. Det känns som om hans hjärna har sprungit ett maraton. Han dricker apatiskt av sitt kaffe som nu börjar kallna igen. Vad gör jag nu? Kan jag lita på det här? Kan det här stämma?
Efter några minuter lutar han sig fram mot datorn igen, ställer ifrån sig kaffekoppen och greppar återigen musen. Den här gången riktar han den mot den länk som står i mailet. Han tvekar lite. Vågar jag?
Jag vågar. -klick-
Två veckor senare sitter Peter inne på sin chefs kontor. Han har en låda med alla sina kontorssaker i ställd i knät. Han har tömt sitt skrivbord. Han jobbar inte längre kvar på företaget. Hans chef (en typisk P5'a) vandrar långsamt fram och tillbaka och frågar om och om igen hur det hela gick till. Peter skäms. Han har aldrig gjort bort sig så här mycket. Hans chef kan inte riktigt förstå hur Peter kan vara så dum. Alla datorer på företaget slogs ut sekunder efter att Peter hade klickat på länken. Länktexten var Click here to find out more. Avsändaren var [email protected]. Ämnesraden var Tired of not satisfying women? Enlarge your dick now!.
Peter hade slagit ut hela datorsystemet på ett företag med 120 anställda. All data hade försvunnit från alla servrar. Allt på grund av Peters tillkortakommanden och egenskap av att vara lättlurad. Ingenting fanns kvar. Inga dokument, inga filer, Peters jobb. Inget fanns längre.
Han blev sen känd som PorrPeter.
Aftonbladets hade nyhetstorka. Dagens rubrik var, med feta, tjocka kladdiga bokstäver; "Anställd slog ut helt företag med porrmail ".
Peter hade aldrig hört talas om spam.
Det har han nu.
/c - P5
Peter hade haft en kanonhelg. Två dagar med grabbgänget i en stuga på någons landställe (vems landställe det egentligen var hade Peter aldrig riktigt klurat ut. Men nära Karlstad hade de varit. Och fint var det.). Öl, fotboll, politiskt inkorrekta skämt och den obligatoriska tävlingen "Vem kan mest om all sport som någonsin har utövats? ". Där gäller det att kunna alla placeringar på alla löpare som någonsin har sprungit någon distans överhuvudtaget, alla höjder som har hoppats över, alla mål som gjorts, årtal, platser, skador.. you name it. Som upplagt för intensiva debatter och de där ögonblicken när man verkligen hatar den personen som sitter framför en, trots att man gjort lumpen tillsammans, skolkat tillsammans och täckt för när den andre snodde Bugg på Konsum (när det fortfarande hette Konsum).
Det var helgen det. Hela Sverige hade vaknat till liv och mått bra.
Men nu var det måndag. De dryga +20°C som hade regerat under lördagen och söndagen hade fått sig en rejäl omgång och låg nu på +4,3°C. SMHIs rapport fläskades på med stora svarta bokstäver på Aftonbladets webb-löp: "Största temperaturskillnaden sen mätningarna startade".
Dessutom blåste det. Och regnade. Kombinationen gjorde att det regnade vågrätt. Paraplyer var verkningslösa, luvor var bara onödiga och oavsett hur man bar sig åt var man dyngsur när man kom fram dit man var på väg.
På väg ut ur mötesrummet tittar Peter på klockan. 09:43:23. Varför schemalägger man ett veckomöte till att vara en timme när det ändå aldrig tar längre tid än 45 min? Det händer ju inte sååååå mycket på en vecka. Och de sista tio minutrarna sitter alla ändå bara och småpratar för att fördriva tiden. Utgång är hemgång - fast värre. Utgång innebär att måste man jobba och det orkar man inte. Peter är på uselt humör.
Dessutom glömde han sin kaffekopp vid datorn innan mötet. All work and no coffee makes Peter a dull boy. Detta gjorde att Peters koncentration lade sig på ADHD-nivå. Varannan minut drev tankarna i väg på villovägar istället för att lyssna på den där tjatiga gubben längst fram i lokalen. Peter har faktiskt ett uttryck för sådana gubbar som står längst fram på morgonmötena. P5. De fem P:en. Pretentiöst Pucko med PowerPoint-Presentation. De står alltid där med kavaj, svagt mönstrad skjorta och en - enligt dem (eller egentligen deras fruar) - klatchig slips och bara maler på om de diagram och korta, koncisa frågor (såsom "Är tid pengar?" och "Vad händer om strukturen faller?") som trycks fram på projektorduken som hänger framför en whiteboard. Helst ska de ha en laserpekare också. Allt för att verka viktiga.
Peter är skitsur. Allt är bara skit idag. Måndag. Helvetesdagen. Blä.
När han kommer tillbaka till datorn skakar han lite på musen för att skrämma bort skärmsläckaren, trycker upp sin mailbox och sträcker sig efter kaffekoppen. Hur fan kan man få 14 mail på 43 minuter när hela jävla bygget sitter i möte hela morgonen - samtidigt? tänker han förbannat och tar en klunk av kaffet.
Humöret sjunker ännu mer. Kaffet hade, självklart, kallnat till en oacceptabel nivå och Peter är tvungen att hämta nytt. Han slänger åter ett öga på inkorgen innan han går. Jävla skitdag, tänker han och går iväg.
På vägen till kaffeautomaten tjuvkikar han på sina kollegors datorskärmar när han passerar dem. När han kommer fram har han passerat 11 personer. Nio av dem gjorde något helt annat än jobbrelaterade aktiviteter. Han hann se tre Aftonbladet-löp om vädret, tre Facebook, en Flashback och två annonssidor á la Tradera. Eller.. ja.. han som tittade på Flashback "Alt-Tabbade" till ett random Exceldokument när han hörde att någon kom bakom honom.
När Peter häller upp nytt kaffe i sin kopp, som för dagen är märkt med "FDT - Förenkla ditt affärssystem", är det något som inte känns bra. Det är något i bakhuvudet som inte riktigt stämmer, men han kan inte riktigt förstå varför. Det är väl måndagen som gör sig påmind. På väg tillbaka till sin dator är det bara fyra som inte jobbar. Samtliga sitter på Flashback.
Han måste ytterligare en gång skrämma bort skärmsläckaren genom att skaka på pekdonet och ser att mailskörden har ökat till 36 nya mail. Han utstöter en lång suck. Ingen åtgärdar mail längre, alla bara vidarebefordrar allting. Han ögnar igenom alla mail för att se om det är något som verkligen kommer bli jobbigt idag. Vad kommer förstöra min dag ännu mer? Han lyfter kaffekoppen för att ta en klunk. Koppens uppvärmda porslin hinner bara nudda vid underläppen innan handen gör totalstopp.
Peters hjärta hoppar över minst två slag.
Han får en iskall känsla i magen. Han får svårt att fokusera.
Ett nästan ljudlöst Vad f...slinker ut mellan hans nu spända läppar.
Han läser ämnesraden om och om igen. Framlänges och baklänges. Ord för ord.
Hur i helvete vet den här personen det här? Vem är det som har skickat det? Varför har jag fått det? Vad vill personen? Tankarna flyger runt i huvudet på honom men ingen riktigt fastnar.
Han tittar upp från sin skärm och ser sig panikslaget omkring. Är det någon som tittar på mig? Är det någon här som har sänt det? Han inser att han nu drar uppmärksamhet till sig. Han sänker snabbt ner huvudet framför skärmen. Han vrider den in mot väggen så att ingen kan se hans skärm. Han börjar kallsvettas. De minnen han har från grabbhelgen är som bortblåsta.
Nu börjar han bli orolig på riktigt. Vad fan är det här?! Han känner inte igen avsändaren.
Han för långsamt musen över ämnesraden och låter den vila där. Han är nästan rädd för att klicka. Änsålänge har Peter bara sett ämnet. Vem vet vad som väntar i mailet? Kommer han klara av att läsa det som eventuellt står där?
Han tar en stärkande klunk av kaffet, ser sig omkring och samlar kraft för att trycka ner musknappen. Då ringer hans mobiltelefon som ligger på skrivbordet bredvid honom. Peter blir livrädd och sparkar reflexmässigt ut med benen. Detta innebär att hans kontorsstol okontrollerat börjar rulla iväg från skrivbordet och för att få stopp på stolen griper han snabbt fast i bordskanten. Dock tar han tag i bordet för kraftigt och allt som är någorlunda ostabilt börjar att vingla. Han gör en blixtsnabb riskkalkylering i huvudet och bestämmer sig för att rädda kaffekoppen. Detta innebär dock att det bortprioriterade penstället välter och att de pennor som befann sig i penstället nu sporadiskt börja rulla över skrivbordet för att sedan en efter en landa på golvet. Samtidigt fortsätter telefonen att ringa. Ringsignalen ökar mer och mer ju längre tid det dröjer innan han svarar samtidigt som vibrationsfunktionen verkligen visar att den fungerar. HELVETE! tänker Peter. Ingen jävla uppmärksamhet nu! Låt mig vara! Han känner att folk slits ur sin Facebookkoncentration och börjar undra vad det är som låter. Peter har panik. Hjälp!
Efter många om och men lyckas han trycka bort samtalet på telefonen, stoppa den sista pennan som är på väg att rulla ner på golvet, ställa ifrån sig kaffekoppen och hastigt vända sig om med ett panikslaget dumflin för att ordlöst förklara för de människor som tittar att; "Det är lugnt med mig! Jag är bara lite klantig. Återgå till att snoka på dina avlägsna vänner du aldrig pratar med på riktigt. Bry er inte om mig! Seså! Vänd er er om!". Tydligen gör han ett bra jobb eftersom kollegorna långsamt återvänder till sina Facebookfönster.
Nu har Peter en puls som motsvarar en kolibri och hans deodorant har totalt förlorat sin effekt. Han dricker hetsigt flera stora klunkar kaffe för att lugna sig och vet inte riktigt var han ska ta vägen. Det tar honom flera minuter att samla sig. Jävla måndag.
Stunden är inne. Nu måste han läsa mailet. Han måste få det här ur vägen. Den mörka makt som bebor hans inkorg måste röjas ur vägen. Det finns ingen annan utväg. Nu måste det ske!
Återigen för han muspekaren till mailet och klickar nu snabbt. Han flyttar hastigt blicken till sidan av fönstret där mailet visas och försöker fokusera och ta in det som står där. Det är inte sant. Hur kan de veta det här? Vem har skvallrat? Tankarna bara susar runt innanför pannbenet. Sen blir det bara tyst i huvudet på honom. Han fortsätter läsa. Nu står tankarna still. Han försöker förstå vad han läser. Han greppar inte till en början.
Sen börjar den panikslagna känslan i magen ändras till en nyfiken spänning. Nästan upphetsande. Är det sant? Hur kan det här fungera? Finns detta på riktigt?
Peter fortsätter läsa. Han läser sen om mailet. Sen igen. Och igen. Efter ett oräkneligt antal gånger faller han tungt tillbaka i stolen och känner sig alldeles matt. Det känns som om hans hjärna har sprungit ett maraton. Han dricker apatiskt av sitt kaffe som nu börjar kallna igen. Vad gör jag nu? Kan jag lita på det här? Kan det här stämma?
Efter några minuter lutar han sig fram mot datorn igen, ställer ifrån sig kaffekoppen och greppar återigen musen. Den här gången riktar han den mot den länk som står i mailet. Han tvekar lite. Vågar jag?
Jag vågar. -klick-
Två veckor senare sitter Peter inne på sin chefs kontor. Han har en låda med alla sina kontorssaker i ställd i knät. Han har tömt sitt skrivbord. Han jobbar inte längre kvar på företaget. Hans chef (en typisk P5'a) vandrar långsamt fram och tillbaka och frågar om och om igen hur det hela gick till. Peter skäms. Han har aldrig gjort bort sig så här mycket. Hans chef kan inte riktigt förstå hur Peter kan vara så dum. Alla datorer på företaget slogs ut sekunder efter att Peter hade klickat på länken. Länktexten var Click here to find out more. Avsändaren var [email protected]. Ämnesraden var Tired of not satisfying women? Enlarge your dick now!.
Peter hade slagit ut hela datorsystemet på ett företag med 120 anställda. All data hade försvunnit från alla servrar. Allt på grund av Peters tillkortakommanden och egenskap av att vara lättlurad. Ingenting fanns kvar. Inga dokument, inga filer, Peters jobb. Inget fanns längre.
Han blev sen känd som PorrPeter.
Aftonbladets hade nyhetstorka. Dagens rubrik var, med feta, tjocka kladdiga bokstäver; "Anställd slog ut helt företag med porrmail ".
Peter hade aldrig hört talas om spam.
Det har han nu.
/c - P5
Supercalifragilisticexpialidocious.
Super- "över", cali- "skönhet", fragilistic- "delikat", expiali- "gottgöra", docious- "bildningsbar", sammantaget betyder det ungefär "Gottgör för extrem och delikat skönhet med att vara högst bildningsbar". Detta är ett perfekt ord för Mary Poppins att använda då hon tycker sig själv vara otroligt vacker men också extremt intelligent.
(wiki som källa.)
Förra veckan tankade jag hem (sorry, Henrik) filmen Mary Poppins från 1964.
..eller.. jag laddade inte hem den direkt från året 1964.. men.. ja.. ni förstår.
Just nu sitter jag och tittar på den och har ett litet nostalgiskt moment.
Jag har även insett att Julie Andrews i rollen som ms. Poppins är ganska snygg. Hon är (för att ännu en gång låna ett ord från engelskan) ganska så cheeky. I like it.
I'd hit that, som man säger.
Jag har även, efter tips från min syster, fått erfara att det är olika smak på de olika färgerna i Nonstop. Det visste jag inte innan. Dock tycker jag att Neverstop (de som bara är bruna) är godare. De kan jag äta mig mätt på.
Mary Poppins med Neverstop på.
Där har vi något.
Mums..
/c - tennis
(wiki som källa.)
Förra veckan tankade jag hem (sorry, Henrik) filmen Mary Poppins från 1964.
..eller.. jag laddade inte hem den direkt från året 1964.. men.. ja.. ni förstår.
Just nu sitter jag och tittar på den och har ett litet nostalgiskt moment.
Jag har även insett att Julie Andrews i rollen som ms. Poppins är ganska snygg. Hon är (för att ännu en gång låna ett ord från engelskan) ganska så cheeky. I like it.
I'd hit that, som man säger.
Jag har även, efter tips från min syster, fått erfara att det är olika smak på de olika färgerna i Nonstop. Det visste jag inte innan. Dock tycker jag att Neverstop (de som bara är bruna) är godare. De kan jag äta mig mätt på.
Mary Poppins med Neverstop på.
Där har vi något.
Mums..
/c - tennis
Times change.
Jag såg precis det sista avsnittet av The Tonight Show med Jay Leno.
Det var hans sista. Från och med nu kommer Conan O'Brian ta över.
Inte så oväntat var det lite återblickar och tacktal, nostalgi och framtidstankar.
Som det borde vara helt enkelt.
Dock kunde det ha varit mer sentimentalt. En USA-produktion som The Tonight Show är kunde lätt ha skrapat ihop ett tårdrypande avskedsprogram med amerikanska flaggor och spontana applåder varvat om vartannat.
Det är fredag.
Jag sitter ensam hemma.
Lyssnar på Nickel Creek.
Dricker rödvin.
Alldeles för mig själv.
Jag har det bra. Det är jätteskönt att sitta för sig själv ibland.
Det är kanske därför jag fick för mig att blogga lite.
Det var egentligen Jay Leno som fick mig att ens gå in på blogg.se och klicka på 'Nytt inlägg' eller vad det nu står.
However.. jag tror att vinet kan ha varit en liten katalysator..
Jag fick känslan av att skriva något om minnen. Om känslan att komma ihåg något. Om att minnas saker.
Men.. det orkar jag inte.
Det roliga är att när jag skriver, när jag bloggar, har jag alltid en någorlunda utstakad plan för hur jag ska skriva, vart mina ord ska ta mig, vad poängen är, hur handlingen är funtad. Även om jag ibland (läs: jävligt ofta) lyckas hamna på sidospår, som jag utvecklar mer eller mindre begåvat, vet jag var jag ska sluta. Mitt mål är klart.
Den här gången har jag inget mål.
Den här gången vet jag inte.
Mina fingrar bara flyter fram okontrollerat i takt med sextondelarna på Chris Thiles' mandolin (han spelar mandolin i Nickel Creek - ni som inte visste det.) Ord, fraser, meningar, omformuleringar, uttryck, omskrivningar, synonymer.. allt bara virvlar runt i huvudet på mig som hjälplösa höstlöv i vinddraget efter ett förbisusande X2000. Fingertopparna flyter över tangentbordets tangenter utan mening, utan mål - sporadiskt hamrande på de svarta plastklossarna i en strävan efter att skapa ordning i kaoset.
Grannarna har fest.
En dålig film går på trean.
Det är åtta grader ute. Det blåser.
Jag fyller på mitt glas med Lindemans cabernet sauvignon från 2008.
Då och då stannar fingrarnas rastlösa dans upp och faller livlösa ner, vilandes fjäderlätt på tangenterna. Kaoset i huvudet blir för intensivt. Orden bildar inget vettigt. Meningarna får ingen betydelse.
Fingrarna väntar tålmodigt på att ordning ska skapas.
Att kaoset ska upphöra.
Att det ljudlösa avgrundsvrålet i mitt huvud ska gå till att bli hörbart knäpptyst.
Att mina vinförgiftade tankar ska få tillbaka verklighetsuppfattingen.
Att bokstäverna ska bilda ord, att orden ska bilda meningar, att meningarna ska få en mening.
Det händer lite då och då.
Såhär fungerar mina tankar.
När jag bara skriver utan mål, när jag tänker utan mening, när jag skapar utan vett..
..då blir inläggen såhär.
En pretentiös, arrogant, ordbajsande egoonani.
Jag anser ju självklart att mina omskrivningar och formuleringar är fantastiska och snudd på nobelpriskvalitet. Jag anstränger mig för att lyckas hitta märkliga och svävande beskrivningar, liknelser och metaforer. Jag vill imponera. Inte bara på dig, du som läser, utan även på mig själv.
Jag läser ofta mina inlägg som jag skrivit tidigare.
Jag går tillbaka i tiden och läser, vad jag anser vara mig typiska, formuleringar med självgodhet och stolthet. "Jag gillar hur jag skriver och jag förstår att andra tycker det. "
Så tänker jag.
Jag skriver mycket - om inte väldigt mycket - för er (få) som läser. Jag vill vara säker på att jag levererar mitt bästa när jag skriver. Har en person väl navigerat in på min blogg ska de få valuta för besöket. Det ska vara värt att läsa och det ska vara värt att komma tillbaka till. Jag vill behaga. Jag vill locka fram skratt, jag vill locka fram tankar, jag vill locka fram fundersamhet. Jag vill få dig, läsare, att må bra.
Jag vill ge en anledning till att komma tillbaka.
Men jag skriver även mycket för mig själv.
Det är väl ett sätt att ventilera mig.
Ett sätt att få utlopp.. för något?
Inte för att jag vet vad det är, men.. ja ja..
Hela det här inlägget har varit ett vinpåverkat skitsnacksinlägg. Jag känner att jag har skrivit massor av strunt och blaja. Men det är okej. Ni som tycker om att läsa min blogg och inte tyckte om det här inlägget - bortse från det här. Det räknas inte. Det gills inte. Tjing-pax. Tuppen-Ja och stjärnstopp ('spegel!').
Jag vill bara säga att det är kul att skriva.
Det är kul att försöka få fram känslor och tankar med hjälp av lite ord.
Det är roligt.
Det är nyttigt.
Det är coolt.
/c - utlägg om ett inlägg
Det var hans sista. Från och med nu kommer Conan O'Brian ta över.
Inte så oväntat var det lite återblickar och tacktal, nostalgi och framtidstankar.
Som det borde vara helt enkelt.
Dock kunde det ha varit mer sentimentalt. En USA-produktion som The Tonight Show är kunde lätt ha skrapat ihop ett tårdrypande avskedsprogram med amerikanska flaggor och spontana applåder varvat om vartannat.
Det är fredag.
Jag sitter ensam hemma.
Lyssnar på Nickel Creek.
Dricker rödvin.
Alldeles för mig själv.
Jag har det bra. Det är jätteskönt att sitta för sig själv ibland.
Det är kanske därför jag fick för mig att blogga lite.
Det var egentligen Jay Leno som fick mig att ens gå in på blogg.se och klicka på 'Nytt inlägg' eller vad det nu står.
However.. jag tror att vinet kan ha varit en liten katalysator..
Jag fick känslan av att skriva något om minnen. Om känslan att komma ihåg något. Om att minnas saker.
Men.. det orkar jag inte.
Det roliga är att när jag skriver, när jag bloggar, har jag alltid en någorlunda utstakad plan för hur jag ska skriva, vart mina ord ska ta mig, vad poängen är, hur handlingen är funtad. Även om jag ibland (läs: jävligt ofta) lyckas hamna på sidospår, som jag utvecklar mer eller mindre begåvat, vet jag var jag ska sluta. Mitt mål är klart.
Den här gången har jag inget mål.
Den här gången vet jag inte.
Mina fingrar bara flyter fram okontrollerat i takt med sextondelarna på Chris Thiles' mandolin (han spelar mandolin i Nickel Creek - ni som inte visste det.) Ord, fraser, meningar, omformuleringar, uttryck, omskrivningar, synonymer.. allt bara virvlar runt i huvudet på mig som hjälplösa höstlöv i vinddraget efter ett förbisusande X2000. Fingertopparna flyter över tangentbordets tangenter utan mening, utan mål - sporadiskt hamrande på de svarta plastklossarna i en strävan efter att skapa ordning i kaoset.
Grannarna har fest.
En dålig film går på trean.
Det är åtta grader ute. Det blåser.
Jag fyller på mitt glas med Lindemans cabernet sauvignon från 2008.
Då och då stannar fingrarnas rastlösa dans upp och faller livlösa ner, vilandes fjäderlätt på tangenterna. Kaoset i huvudet blir för intensivt. Orden bildar inget vettigt. Meningarna får ingen betydelse.
Fingrarna väntar tålmodigt på att ordning ska skapas.
Att kaoset ska upphöra.
Att det ljudlösa avgrundsvrålet i mitt huvud ska gå till att bli hörbart knäpptyst.
Att mina vinförgiftade tankar ska få tillbaka verklighetsuppfattingen.
Att bokstäverna ska bilda ord, att orden ska bilda meningar, att meningarna ska få en mening.
Det händer lite då och då.
Såhär fungerar mina tankar.
När jag bara skriver utan mål, när jag tänker utan mening, när jag skapar utan vett..
..då blir inläggen såhär.
En pretentiös, arrogant, ordbajsande egoonani.
Jag anser ju självklart att mina omskrivningar och formuleringar är fantastiska och snudd på nobelpriskvalitet. Jag anstränger mig för att lyckas hitta märkliga och svävande beskrivningar, liknelser och metaforer. Jag vill imponera. Inte bara på dig, du som läser, utan även på mig själv.
Jag läser ofta mina inlägg som jag skrivit tidigare.
Jag går tillbaka i tiden och läser, vad jag anser vara mig typiska, formuleringar med självgodhet och stolthet. "Jag gillar hur jag skriver och jag förstår att andra tycker det. "
Så tänker jag.
Jag skriver mycket - om inte väldigt mycket - för er (få) som läser. Jag vill vara säker på att jag levererar mitt bästa när jag skriver. Har en person väl navigerat in på min blogg ska de få valuta för besöket. Det ska vara värt att läsa och det ska vara värt att komma tillbaka till. Jag vill behaga. Jag vill locka fram skratt, jag vill locka fram tankar, jag vill locka fram fundersamhet. Jag vill få dig, läsare, att må bra.
Jag vill ge en anledning till att komma tillbaka.
Men jag skriver även mycket för mig själv.
Det är väl ett sätt att ventilera mig.
Ett sätt att få utlopp.. för något?
Inte för att jag vet vad det är, men.. ja ja..
Hela det här inlägget har varit ett vinpåverkat skitsnacksinlägg. Jag känner att jag har skrivit massor av strunt och blaja. Men det är okej. Ni som tycker om att läsa min blogg och inte tyckte om det här inlägget - bortse från det här. Det räknas inte. Det gills inte. Tjing-pax. Tuppen-Ja och stjärnstopp ('spegel!').
Jag vill bara säga att det är kul att skriva.
Det är kul att försöka få fram känslor och tankar med hjälp av lite ord.
Det är roligt.
Det är nyttigt.
Det är coolt.
/c - utlägg om ett inlägg
