milkoholic

Jag såg precis det sista avsnittet av The Tonight Show med Jay Leno.
Det var hans sista. Från och med nu kommer Conan O'Brian ta över.

Inte så oväntat var det lite återblickar och tacktal, nostalgi och framtidstankar.
Som det borde vara helt enkelt.
Dock kunde det ha varit mer sentimentalt. En USA-produktion som The Tonight Show är kunde lätt ha skrapat ihop ett tårdrypande avskedsprogram med amerikanska flaggor och spontana applåder varvat om vartannat.


Det är fredag.
Jag sitter ensam hemma.
Lyssnar på Nickel Creek.
Dricker rödvin.
Alldeles för mig själv.
Jag har det bra. Det är jätteskönt att sitta för sig själv ibland.

Det är kanske därför jag fick för mig att blogga lite.
Det var egentligen Jay Leno som fick mig att ens gå in på blogg.se och klicka på 'Nytt inlägg' eller vad det nu står.
However.. jag tror att vinet kan ha varit en liten katalysator..

Jag fick känslan av att skriva något om minnen. Om känslan att komma ihåg något. Om att minnas saker.
Men.. det orkar jag inte.

Det roliga är att när jag skriver, när jag bloggar, har jag alltid en någorlunda utstakad plan för hur jag ska skriva, vart mina ord ska ta mig, vad poängen är, hur handlingen är funtad. Även om jag ibland (läs: jävligt ofta) lyckas hamna på sidospår, som jag utvecklar mer eller mindre begåvat, vet jag var jag ska sluta. Mitt mål är klart.

Den här gången har jag inget mål.
Den här gången vet jag inte.
Mina fingrar bara flyter fram okontrollerat i takt med sextondelarna på Chris Thiles' mandolin (han spelar mandolin i Nickel Creek - ni som inte visste det.) Ord, fraser, meningar, omformuleringar, uttryck, omskrivningar, synonymer.. allt bara virvlar runt i huvudet på mig som hjälplösa höstlöv i vinddraget efter ett förbisusande X2000. Fingertopparna flyter över tangentbordets tangenter utan mening, utan mål - sporadiskt hamrande på de svarta plastklossarna i en strävan efter att skapa ordning i kaoset.

Grannarna har fest.
En dålig film går på trean.
Det är åtta grader ute. Det blåser.
Jag fyller på mitt glas med Lindemans cabernet sauvignon från 2008.

Då och då stannar fingrarnas rastlösa dans upp och faller livlösa ner, vilandes fjäderlätt på tangenterna. Kaoset i huvudet blir för intensivt. Orden bildar inget vettigt. Meningarna får ingen betydelse.
Fingrarna väntar tålmodigt på att ordning ska skapas.
Att kaoset ska upphöra.
Att det ljudlösa avgrundsvrålet i mitt huvud ska gå till att bli hörbart knäpptyst.
Att mina vinförgiftade tankar ska få tillbaka verklighetsuppfattingen.
Att bokstäverna ska bilda ord, att orden ska bilda meningar, att meningarna ska få en mening.

Det händer lite då och då.

Såhär fungerar mina tankar.
När jag bara skriver utan mål, när jag tänker utan mening, när jag skapar utan vett..
..då blir inläggen såhär.

En pretentiös, arrogant, ordbajsande egoonani.
Jag anser ju självklart att mina omskrivningar och formuleringar är fantastiska och snudd på nobelpriskvalitet. Jag anstränger mig för att lyckas hitta märkliga och svävande beskrivningar, liknelser och metaforer. Jag vill imponera. Inte bara på dig, du som läser, utan även på mig själv.

Jag läser ofta mina inlägg som jag skrivit tidigare.
Jag går tillbaka i tiden och läser, vad jag anser vara mig typiska, formuleringar med självgodhet och stolthet. "Jag gillar hur jag skriver och jag förstår att andra tycker det. "

Så  tänker jag.
Jag skriver mycket - om inte väldigt mycket - för er (få) som läser. Jag vill vara säker på att jag levererar mitt bästa när jag skriver. Har en person väl navigerat in på min blogg ska de få valuta för besöket. Det ska vara värt att läsa och det ska vara värt att komma tillbaka till. Jag vill behaga. Jag vill locka fram skratt, jag vill locka fram tankar, jag vill locka fram fundersamhet. Jag vill få dig, läsare, att må bra.
Jag vill ge en anledning till att komma tillbaka.

Men jag skriver även mycket för mig själv.
Det är väl ett sätt att ventilera mig.
Ett sätt att få utlopp.. för något?
Inte för att jag vet vad det är, men.. ja ja..


Hela det här inlägget har varit ett vinpåverkat skitsnacksinlägg. Jag känner att jag har skrivit massor av strunt och blaja. Men det är okej. Ni som tycker om att läsa min blogg och inte tyckte om det här inlägget - bortse från det här. Det räknas inte. Det gills inte. Tjing-pax. Tuppen-Ja och stjärnstopp ('spegel!').

Jag vill bara säga att det är kul att skriva.
Det är kul att försöka få fram känslor och tankar med hjälp av lite ord.
Det är roligt.
Det är nyttigt.
Det är coolt.


/c - utlägg om ett inlägg