Absolut Svensk.
Idag har jag gjort något otroligt svenskt.
Det är något som görs över hela världen men som ursprungligen är från vårt kära Svea Rike.
Jag är stolt svensk när jag gör det.
Jag står med blicken i fjärran, drömmandes bort till de mörka svenska urskogarna, de porlande glasklara bäckarna, de gyllene rapsfälten, skärgårdens alla små kobbar och skär, barn på skolgårdar och i lekparker och föräldrar i trängsel på tunnelbanan. Människor som står i kö, som står i vägen och som allmänt bara står i.
Nubbe, sill och potatis, midsommarstång, bag-in-box och ångest. Sverige..
Och varför började min patrotiska ådra plötsligt göra sig påmind?
Jag har..
byggt IKEA-möbel.
Detta är Benno.
Jag har byggt honom.
Sådärja.
Då har jag gjort om lite på bloggen.
Jag har stört mig lite på det däringa gröna blommönstret ett tag nu.
Äntligen har jag haft photoshop, en ftp, lite fritid och kreativitet samlat på en och samma tidspunkt.
Och som vanligt har jag suttit på natten och jobbat. Jag har alltid arbetat bäst på natten.
Många bra idéer och projekt har skapats och genomförts på natten.
Så..
Vad tycks?
Jag har stört mig lite på det däringa gröna blommönstret ett tag nu.
Äntligen har jag haft photoshop, en ftp, lite fritid och kreativitet samlat på en och samma tidspunkt.
Och som vanligt har jag suttit på natten och jobbat. Jag har alltid arbetat bäst på natten.
Många bra idéer och projekt har skapats och genomförts på natten.
Så..
Vad tycks?
(ser ni ingen skillnad mot förut, prova att uppdatera sidan)
För att totalt byta ämne tänkte jag skriva lite om en sak som jag gjorde när jag var liten. Efter att jag (försiktigt) berättat för min omgivning om min last har jag insett att jag inte är så ensam om den. Tydligen är det ganska vanligt att folk har gjort samma sak som jag - dock med mindre variationer.
Min familj bilade en del när jag var liten. Inte massor. Men en del.
Av dessa bilresor stod turer fram och tillbaka från Mariestad samt Bohuslän då Släkt™ råkar befinna sig i dessa trakter med omnejd.
Säga vad man vill om att bila långt när man är 5 - 13 år. Man kan tycka att det är skitkul att åka bil och räkna alla vita Saab:ar eller summera registreringsplåtarnas siffror och se om summan blir 21 eller liknande.. Men det blir tråkigt efter ett tag. Då fanns det en .. "lek" .. som jag sysselsatte mig med. Av någon outgrundlig anledning blev jag inte lika trött på den här leken som de andra.
Bilen färdas snabbt framåt längs motorvägen. Vid sidan av vägen står det objekt (läs: träd, lyktstolpe, buske, älg ect.) som kastar en skugga på vägbanan (nej, inte någon vägfrukt. bana som i skridskobana. Inte som vägäpple. Inte banan).
Mitt mål med den här leken var då att se till att bilens samtliga hjul inte kör över skuggan utan att bilen ska hoppa över dessa skuggpartier. Och det var inte så lätt att hela bilen lyfte bara för att det kom en skugga över vägbanans (ännu en gång, ingen frukt), nej nej. Om skuggan bara nådde in över bilens högra sida, skulle bara den högra sidan lyfta och undvika skuggpartiet. Den vänstra kunde glatt fortsätta kramas med betongen.
Jag trodde alltid att jag var ensam om detta, men tydligen är det som sagt vanligare än vad man tror.
Jag skulle vilja samla allt som alla människor tror att de är ensamma om och visa gemene man att alla är lika jävla skogstokiga och vrålknasiga som alla andra. Här ska man inte komma in på något bananskal (frukt den här gången) och tro att man minsann är vanlig och vettig och frisk. Ånä!
Han är lika tokig som kreti och pleti. Insane in the membrane.
/c - design
För att totalt byta ämne tänkte jag skriva lite om en sak som jag gjorde när jag var liten. Efter att jag (försiktigt) berättat för min omgivning om min last har jag insett att jag inte är så ensam om den. Tydligen är det ganska vanligt att folk har gjort samma sak som jag - dock med mindre variationer.
Min familj bilade en del när jag var liten. Inte massor. Men en del.
Av dessa bilresor stod turer fram och tillbaka från Mariestad samt Bohuslän då Släkt™ råkar befinna sig i dessa trakter med omnejd.
Säga vad man vill om att bila långt när man är 5 - 13 år. Man kan tycka att det är skitkul att åka bil och räkna alla vita Saab:ar eller summera registreringsplåtarnas siffror och se om summan blir 21 eller liknande.. Men det blir tråkigt efter ett tag. Då fanns det en .. "lek" .. som jag sysselsatte mig med. Av någon outgrundlig anledning blev jag inte lika trött på den här leken som de andra.
Bilen färdas snabbt framåt längs motorvägen. Vid sidan av vägen står det objekt (läs: träd, lyktstolpe, buske, älg ect.) som kastar en skugga på vägbanan (nej, inte någon vägfrukt. bana som i skridskobana. Inte som vägäpple. Inte banan).
Mitt mål med den här leken var då att se till att bilens samtliga hjul inte kör över skuggan utan att bilen ska hoppa över dessa skuggpartier. Och det var inte så lätt att hela bilen lyfte bara för att det kom en skugga över vägbanans (ännu en gång, ingen frukt), nej nej. Om skuggan bara nådde in över bilens högra sida, skulle bara den högra sidan lyfta och undvika skuggpartiet. Den vänstra kunde glatt fortsätta kramas med betongen.
Jag trodde alltid att jag var ensam om detta, men tydligen är det som sagt vanligare än vad man tror.
Jag skulle vilja samla allt som alla människor tror att de är ensamma om och visa gemene man att alla är lika jävla skogstokiga och vrålknasiga som alla andra. Här ska man inte komma in på något bananskal (frukt den här gången) och tro att man minsann är vanlig och vettig och frisk. Ånä!
Han är lika tokig som kreti och pleti. Insane in the membrane.
/c - design
Båt.
Jag är skitkass på det här.
Riktigt dålig.
Ni få som läser; ursäkta mig.
Jag skriver aldrig.
Tidigare har jag skrivit att när jag kommer hem till Sverige kommer jag ha massor att skriva.
[..]
Ja, det gick ju jävligt bra.
Skitmycket skriver jag. Det bara flööööödar.
Hejda mig någon..
Jag har liksom ingen lust att skriva; "Idag har jag varit på jobbet. Det var kul. Sen åkte jag pendeltåg. Det var sådär. Människor är konstiga. Stockholmare speciellt. Sen kom jag hem. Sen har jag bakat scones. Kul va?".
Det är inte kul att läsa - eller skriva för den delen. Inte bryr ni er om vad jag har gjort? Eller kanske om det skulle vara lite spännande? Man får väl ljuga i sin blogg?
..I wonder...
Idag var det en vacker höstdag.
Jag stod och väntade på pendeltåget för att ta mig hem från jobbet. Jag jobbar som produktutvecklare för Spegel.legepS AB. Där försöker jag att förbättra spegeln som helhet och utveckla nya funktioner osv. Just nu försöker jag att göra så att den även ska fungera i mörker. Hursomhelst.
Medan jag stod på perrongen och väntade blåste det en stilla höstvind förbi. När jag åkte i morse var det svinkallt ute, men nu hade temperaturen stigit ett tiotal grader så jag hade stoppat jackan i den påse jag hade med mig. Den vind som blåste förbi sänkte temperaturen några grader och mina överarmar fylldes av små knottror och min ryggrad snirklade sig snabbt från sida till sida för att göra hjärnan uppmärksam på att nu jävlar blev det kallt, ta upp jackan för helvete.
Plötsligt knackar någon mig på axeln och jag vänder mig om. Då ser jag en grå liten man med plommonstop, pjäxor, hålfotsinlägg och harpungevär (det ska vara ett gevär som man skjuter harpuner med, men när jag läser ordet ser jag bara ordet "pung".). Mannen viftar frenetiskt på läpparna och gestikulerar mot ena sidan av perrongen. Först blir jag smått hypnotiserad av mannens överdrivna munrörelser men jag inser ganska snart att han inte försöker att snärja mig med sina inövade läppkonster - mannen pratar med mig. Eftersom jag lyssnar på min bärbara LP-spelare hör jag inte ett ord av vad han säger. Jag drar ur hörlurarna ur öronen (där det spelas en modern acid-jazzcover av Wolfgang Amadeus Mozarts senaste sommarplåga "En urgammal timme i Ungern" - ja, eller inte i öronen, utan det är ju hörlurarna som spelar musiken.. ni vet..) och ber den lille filuren upprepa vad han precis har sagt:
- "Va?"
- "Hör du inte vad jag säger?" frågar mannen sorgset.
- "Nej, jag hörde inte ett ord", svarar jag uppriktigt.
- "Nähä, skit i det då!"
- "Äh, hörru. Nu ska vi inte bli sånna'..".
- "Du bryr dig ändå inte om vad jag säger!" skriker den lilla gubben. "Du lyssnar aldrig på mig!"
- "Vem är du?", vräker jag ur mig nästan allt för upphetsat.
Den lille mannen rynkar försynt på öronen, spottar sig själv i håret, böjer lätt på axeln, tar ett djupt andetag och förbereder sig för att göra en lång utläggning...
-"Jag-heter-Hamlet-von-Risifrutti.Jag-har-tappat-bort-mitt-lastfartyg." säger han snabbt och intensivt.
Jag blir konfunderad. Även jag försöker rynka på öronen men lyckas bara med att lätt byta plats på lever och Städet (Ni vet, det där lilla benet i innerörat.).
-"Varför andades du in som om du skulle säga jättemånga ord men sen bara sa något kort?" frågar jag och struntar helt i hans problem med någon jävla båt.
-"Jag lider av en sjukdom" svarar den lille mannen försynt. "Jag kan aldrig riktigt bedömma hur mycket luft jag ska dra in för den mening jag har tänkt att säga. Jag kan liks...[andetag]...liksom inte planera ordentligt för mitt luftförbrukande.".
-"Jaha. Trist." svarar jag och märker att mitt tåg är på väg in på perrongen. Jag tar av mig skorna, snyter mig i mannens kinder, äter upp fyra plåster och sätter mig på tåget. Det fanns liksom inga platser inne i tåget, så jag fick sitta på taket.
Och jag jag tänkte inte på lastfartyg mer den dagen.
...
Om jag skrev så kanske det hade varit roligare att läsa min blogg.
Eller så överger ni mig totalt.
/c - harpungevär.
Riktigt dålig.
Ni få som läser; ursäkta mig.
Jag skriver aldrig.
Tidigare har jag skrivit att när jag kommer hem till Sverige kommer jag ha massor att skriva.
[..]
Ja, det gick ju jävligt bra.
Skitmycket skriver jag. Det bara flööööödar.
Hejda mig någon..
Jag har liksom ingen lust att skriva; "Idag har jag varit på jobbet. Det var kul. Sen åkte jag pendeltåg. Det var sådär. Människor är konstiga. Stockholmare speciellt. Sen kom jag hem. Sen har jag bakat scones. Kul va?".
Det är inte kul att läsa - eller skriva för den delen. Inte bryr ni er om vad jag har gjort? Eller kanske om det skulle vara lite spännande? Man får väl ljuga i sin blogg?
..I wonder...
Idag var det en vacker höstdag.
Jag stod och väntade på pendeltåget för att ta mig hem från jobbet. Jag jobbar som produktutvecklare för Spegel.legepS AB. Där försöker jag att förbättra spegeln som helhet och utveckla nya funktioner osv. Just nu försöker jag att göra så att den även ska fungera i mörker. Hursomhelst.
Medan jag stod på perrongen och väntade blåste det en stilla höstvind förbi. När jag åkte i morse var det svinkallt ute, men nu hade temperaturen stigit ett tiotal grader så jag hade stoppat jackan i den påse jag hade med mig. Den vind som blåste förbi sänkte temperaturen några grader och mina överarmar fylldes av små knottror och min ryggrad snirklade sig snabbt från sida till sida för att göra hjärnan uppmärksam på att nu jävlar blev det kallt, ta upp jackan för helvete.
Plötsligt knackar någon mig på axeln och jag vänder mig om. Då ser jag en grå liten man med plommonstop, pjäxor, hålfotsinlägg och harpungevär (det ska vara ett gevär som man skjuter harpuner med, men när jag läser ordet ser jag bara ordet "pung".). Mannen viftar frenetiskt på läpparna och gestikulerar mot ena sidan av perrongen. Först blir jag smått hypnotiserad av mannens överdrivna munrörelser men jag inser ganska snart att han inte försöker att snärja mig med sina inövade läppkonster - mannen pratar med mig. Eftersom jag lyssnar på min bärbara LP-spelare hör jag inte ett ord av vad han säger. Jag drar ur hörlurarna ur öronen (där det spelas en modern acid-jazzcover av Wolfgang Amadeus Mozarts senaste sommarplåga "En urgammal timme i Ungern" - ja, eller inte i öronen, utan det är ju hörlurarna som spelar musiken.. ni vet..) och ber den lille filuren upprepa vad han precis har sagt:
- "Va?"
- "Hör du inte vad jag säger?" frågar mannen sorgset.
- "Nej, jag hörde inte ett ord", svarar jag uppriktigt.
- "Nähä, skit i det då!"
- "Äh, hörru. Nu ska vi inte bli sånna'..".
- "Du bryr dig ändå inte om vad jag säger!" skriker den lilla gubben. "Du lyssnar aldrig på mig!"
- "Vem är du?", vräker jag ur mig nästan allt för upphetsat.
Den lille mannen rynkar försynt på öronen, spottar sig själv i håret, böjer lätt på axeln, tar ett djupt andetag och förbereder sig för att göra en lång utläggning...
-"Jag-heter-Hamlet-von-Risifrutti.Jag-har-tappat-bort-mitt-lastfartyg." säger han snabbt och intensivt.
Jag blir konfunderad. Även jag försöker rynka på öronen men lyckas bara med att lätt byta plats på lever och Städet (Ni vet, det där lilla benet i innerörat.).
-"Varför andades du in som om du skulle säga jättemånga ord men sen bara sa något kort?" frågar jag och struntar helt i hans problem med någon jävla båt.
-"Jag lider av en sjukdom" svarar den lille mannen försynt. "Jag kan aldrig riktigt bedömma hur mycket luft jag ska dra in för den mening jag har tänkt att säga. Jag kan liks...[andetag]...liksom inte planera ordentligt för mitt luftförbrukande.".
-"Jaha. Trist." svarar jag och märker att mitt tåg är på väg in på perrongen. Jag tar av mig skorna, snyter mig i mannens kinder, äter upp fyra plåster och sätter mig på tåget. Det fanns liksom inga platser inne i tåget, så jag fick sitta på taket.
Och jag jag tänkte inte på lastfartyg mer den dagen.
...
Om jag skrev så kanske det hade varit roligare att läsa min blogg.
Eller så överger ni mig totalt.
/c - harpungevär.
