milkoholic

Jag är skitkass på det här.
Riktigt dålig.
Ni få som läser; ursäkta mig.

Jag skriver aldrig.
Tidigare har jag skrivit att när jag kommer hem till Sverige kommer jag ha massor att skriva.

[..]

Ja, det gick ju jävligt bra.
Skitmycket skriver jag. Det bara flööööödar.
Hejda mig någon..

Jag har liksom ingen lust att skriva; "Idag har jag varit på jobbet. Det var kul. Sen åkte jag pendeltåg. Det var sådär. Människor är konstiga. Stockholmare speciellt. Sen kom jag hem. Sen har jag bakat scones. Kul va?".
Det är inte kul att läsa - eller skriva för den delen. Inte bryr ni er om vad jag har gjort? Eller kanske om det skulle vara lite spännande? Man får väl ljuga i sin blogg?
 ..I wonder...


Idag var det en vacker höstdag.
Jag stod och väntade på pendeltåget för att ta mig hem från jobbet. Jag jobbar som produktutvecklare för Spegel.legepS AB. Där försöker jag att förbättra spegeln som helhet och utveckla nya funktioner osv. Just nu försöker jag att göra så att den även ska fungera i mörker. Hursomhelst.
Medan jag stod på perrongen och väntade blåste det en stilla höstvind förbi. När jag åkte i morse var det svinkallt ute, men nu hade temperaturen stigit ett tiotal grader så jag hade stoppat jackan i den påse jag hade med mig. Den vind som blåste förbi sänkte temperaturen några grader och mina överarmar fylldes av små knottror och min ryggrad snirklade sig snabbt från sida till sida för att göra hjärnan uppmärksam på att nu jävlar blev det kallt, ta upp jackan för helvete.
Plötsligt knackar någon mig på axeln och jag vänder mig om. Då ser jag en grå liten man med plommonstop, pjäxor, hålfotsinlägg och harpungevär (det ska vara ett gevär som man skjuter harpuner med, men när jag läser ordet ser jag bara ordet "pung".). Mannen viftar frenetiskt på läpparna och gestikulerar mot ena sidan av perrongen. Först blir jag smått hypnotiserad av mannens överdrivna munrörelser men jag inser ganska snart att han inte försöker att snärja mig med sina inövade läppkonster - mannen pratar med mig. Eftersom jag lyssnar på min bärbara LP-spelare hör jag inte ett ord av vad han säger. Jag drar ur hörlurarna ur öronen (där det spelas en modern acid-jazzcover av Wolfgang Amadeus Mozarts senaste sommarplåga "En urgammal timme i Ungern" - ja, eller inte i öronen, utan det är ju hörlurarna som spelar musiken.. ni vet..) och ber den lille filuren upprepa vad han precis har sagt:
- "Va?"
- "Hör du inte vad jag säger?" frågar mannen sorgset.
- "Nej, jag hörde inte ett ord", svarar jag uppriktigt.
- "Nähä, skit i det då!"
- "Äh, hörru. Nu ska vi inte bli sånna'..".
- "Du bryr dig ändå inte om vad jag säger!" skriker den lilla gubben. "Du lyssnar aldrig på mig!"
- "Vem är du?", vräker jag ur mig nästan allt för upphetsat.
Den lille mannen rynkar försynt på öronen, spottar sig själv i håret, böjer lätt på axeln, tar ett djupt andetag och förbereder sig för att göra en lång utläggning...
-"Jag-heter-Hamlet-von-Risifrutti.Jag-har-tappat-bort-mitt-lastfartyg." säger han snabbt och intensivt.
Jag blir konfunderad. Även jag försöker rynka på öronen men lyckas bara med att lätt byta plats på lever och Städet (Ni vet, det där lilla benet i innerörat.).
-"Varför andades du in som om du skulle säga jättemånga ord men sen bara sa något kort?" frågar jag och struntar helt i hans problem med någon jävla båt.
-"Jag lider av en sjukdom" svarar den lille mannen försynt. "Jag kan aldrig riktigt bedömma hur mycket luft jag ska dra in för den mening jag har tänkt att säga. Jag kan liks...[andetag]...liksom inte planera ordentligt för mitt luftförbrukande.".
-"Jaha. Trist." svarar jag och märker att mitt tåg är på väg in på perrongen. Jag tar av mig skorna, snyter mig i mannens kinder, äter upp fyra plåster och sätter mig på tåget. Det fanns liksom inga platser inne i tåget, så jag fick sitta på taket.
Och jag jag tänkte inte på lastfartyg mer den dagen.


...


Om jag skrev så kanske det hade varit roligare att läsa min blogg.
Eller så överger ni mig totalt.


/c - harpungevär.