milkoholic

Klockan är 08:26 en söndagsmorgon i januari.
I det lilla samhället Silverstenen sover fortfarande de flesta gott i sina varma sängar.
Den nyvakna solen försöker förgäves med sina tunna strålar smälta den snö som ligger på marken.
I den lilla skogsdungen i utkanten av staden hoppar en ensam gråsparv planlöst mellan grenarna i träden och letar efter något att äta till frukost.
De stela frusna barren på granarna sträcker sig ut mot den svaga solen och hoppas att den kan värma upp dem efter den kalla natten. Till slut får solen lite mer kraft och lyckas smälta den tunna rimfrosten på grenarna och ett stilla, dovt droppande hörs när den smälta frosten faller mot snön nedanför.
En liten rännil formas på det hårda snötäcket och banar långsamt sin väg över det kalla, karga underlaget.
Den bryter sig förbi fördämningar som fallna löv och barr, stenar och annat skogsbråte.
Efter ett tag är rännilen den första som upptäcker Saga Lindström.

Den möter hennes livlösa ansikte och blandar sig själv med hennes blod och bildar en tjock, mörkröd sträng som långsamt flyter vidare som om inget har hänt.
Saga har legat där i sex timmar nu.
Mobilen ligger bredvid henne. Runt halsen hänger hörlurarna till hennes iPod och ett svagt brus hörs fortfarande från musiken som står på repeat.

Saga blev 17 år.
Kvällen innan hade hon varit hemma hos sin kompis Mia och haft tjejkväll. De hade tittat på tjejfilmer, druckit te och ätit Häagen Dazs direkt ur förpackningen. Det blev lite senare än vad som var planerat och Saga gick hem vid kvart över två.
Eftersom det var under -15°C bestämde hon sig för att ta genvägen genom skogsdungen. Efter att ha suttit inne i ett varmt hus och druckit te fick hennes kropp en smärre chock av den bitande kylan utanför och hon började frysa ganska fort. Hon drog jackan om sig, virade halsduken lite hårdare runt halsen och satte i hörlurarna i öronen.

Halvvägs in i skogsdungen känner hon sig iakttagen. Hon drar ur ena hörluren ur örat och vänder sig om för att se bakom henne. Hon tittar längs med den dåligt upplysta grusvägen och får en lätt rysning som går genom ryggraden. "Varför gick jag här för?" förbannar hon sig själv. Hon hade inte haft en tanke på fula gubbar som hennes mamma kallar dem när hon lämnade Mias hus.
Plötsligt tycker hon sig se något längre bort på vägen. "Var det något som rörde sig?".
Hon kisar för att försöka se bättre med ser ingenting, men när hon inser att det bara är hennes fantasi som spelar henne ett spratt ler hon för sig själv och tänker att hon har alldeles för livlig fantasi.

I samband med detta vänder hon sig om för att fortsätta att gå men när hon har snurrat runt ser hon en man stå en meter framför henne. Han är klädd i en stor brun skinnjacka och en svart mössa på huvudet. Han har svarta skinnhanskar och stora svarta kängor på sig.
Saga tappar fattningen helt. Hon slutar andas och bara tittar på mannen med stora ögon. Hon får inte ur sig ett ljud. Hon blir helt blickstill. En blixt av rädsla slår genom ryggraden.
Mannen säger ingenting. Han står bara där och ser på henne med tomma, målmedvetna ögon.

När Saga till slut får tillbaka sansen försöker hon att spela nonchalant i ett försök att få mannen att förstå att man inte ger sig på henne i första taget, men innerst inne är hon rädd. Oerhört rädd.
Hon börjar gå runt mannen och stöter i hans axel med sin för att visa sig stark. När hon har gått några steg känner hon sig nästan lättad. Mannen hade inte försökt ta henne. Hon hade lyckats! Och vem säger att småtjejer inte kan ta vara på sig själv?

Just då känner hon en hand som tar tag i hennes axel och det blir tvärstopp. Mannen vrider runt henne som en vante och hon tappar nästan fotfästet när hon flyger runt. Just som hon ska skrika till och undra vad fan han håller på med får hon ett knytnävsslag i ansiktet. Den stora handen träffar både över höger kind och över näsan.
Smärtan är osannolik.
Näsbenet bryts som en tändsticka och huden på kinden spricker upp.
Blodet börjar rinna.
Saga ser plötsligt allt i svartvitt. Hon kan inte fokusera och hon får inte ett ljud ifrån sig. Hon säckar ihop men känner att mannen håller henne uppe.

Han lyfter upp henne och bär bort henne från stigen, ut i skogen.
Saga förstår någorlunda vad som sker men hon är oförmögen att göra något. Hon är helt snurrig och smärtan från det brutna näsbenet gör att hon blir illamående.

Mannen vräker ner henne i snön ett stycke bort från stigen men i samband med att han släpper ner henne slår hon hon i en rot i ryggslutet och får tillbaka verklighetsuppfattningen. Hon börjar skrika och slå på mannen med men det är som att slå mot en betongvägg. Han håller för hennes mun och drar fram en kniv.
- "Håll Käften!" väser han till henne och ser på henne med en blick som avslöjar att hon inte är värd något alls i hans ögon. Det är bara de två där och det finns inget hon kan göra åt det.
Tårarna rinner ner för kinderna på Saga och blandas med blodet från de två öppna såren i ansiktet.
Han slår till henne en gång till och befaller henne än en gång att hålla käften.
Smärtan är ofattbar.
Hon ser ingenting på grund av tårarna som blandas med mascaran.
Snön är så kall att den nästan bränner.
Panik.

Mannen börjar med ena handen knäppa upp sina byxor och Saga förstår vad som håller på att hända. Hon försöker så gott det går att sprattla sig fri från mannens grepp men han håller henne stenhårt fast.
Han försöker länge få upp sin byxknapp men det är så kallt att kylan har nästan förstenat hans fingrar. I ett försök till att lyckas sätter han sig på Saga och ska med båda händerna lyckas med knappen. I samband med detta ser Saga sin chans och knäar med all sin kraft mannen i skrevet.
Det ser ut att lyckas. Mannen stönar smärtsamt och kraften rinner ur honom. Saga sprattlar sig lös och ställer sig upp.
Hon ser mannen liggandes i snön med händerna mellan benen kippandes efter luft.
Nu har hon möjligheten att komma därifrån.
Hon börjar springa mot stigen. Hon ser fortfarande väldigt dåligt och är väldigt omtöcknad.
Hon snubblar på en rot och faller handlöst mot marken. I ren panik vänder hon sig om för att se efter mannen.

Han är borta.

- "Han låg ju precis där!" tänker hon. Saga ser sig om hetsigt omkring men ser honom inte. Hon reser sig upp och springer mot stigen. Han är borta. När hon kommer ut ser hon åt båda håll och långt borta i ena änden på stigen ser hon en kvinna med en hund.
Räddning!
Men precis när hon ska skrika dyker mannen upp bakom henne och håller för hennes mun.
Kvinnan långt där borta märker ingenting.
För att komma loss biter Saga mannen i handen. Hon känner att tänderna går igenom skinnet och hon känner blodsmak i munnen. Han släpper sitt grepp om hennes mun och hon tar luft i lungorna för att skrika..

Då sticker han kniven i henne.
Kniven går in precis bredvid ryggraden och spetsen av kniven går rätt in i hjärtat.
Skriket som Saga skulle få ur sig liksom bara faller ur kroppen på henne. Det känns som om någon har dragit glödande taggtråd genom kroppen på henne.
Hon blir iskall och stekhet samtidigt.
Hon blir yr.
Det gör så ont.
Det börjar svartna för ögonen på henne.
Sen gör det inte ont längre. Hon känner ingen smärta. Ingen kyla. Ingen rädsla.
De sista livskrafterna rinner ur henne.
En ensam blod- och mascarablandad tår faller från hennes kind ner på hennes redan blodfläckade jacka.

Hon faller till marken.
Saga är död.



/c - novell