milkoholic

Jaha.
Då satt man här igen.
'Bloggandes'.

Jag hade totalt lämnat den här sidan ute i kylan.
Jag tappade sugen.
Tappade inspirationen.
Stinget.
Orken.

Men jag måste säga att det var ganska kul att blogga. Jag var ganska duktig på det.
Lovord utdelades i kommentarer, på facebook, på msn och till och med ansikte mot ansikte (ni vet; sånt man gör när man inte sitter framför en datorskärm).
I loved it. Snudd på hybris.
Mitt ego fick aldrig nog.

Jag skrev inte bara för att jag tyckte om det och för att jag ville, utan även för just den där bekräftelsen.
Blogga var något som jag faktiskt var ganska bra på. Jag lyckades skriva om små anekdoter till utbredda historier, göra skitsaker till berättelser, små idéer till vidsträckta fabler, hönor av fjädrar. Humor, allvar och cynism blandades och mixades så mycket att käre James hade valt stirred istället för skaken för att det skulle vara mindre omtumlande.
Typ.

Eller.. mja..
Nu ska vi inte överdriva.
Hursomannars var det förbannat kul, men allt ska väl ha ett slut.
..trodde jag.

Efter en kommentar av min vän Pia på en födelsedagsfest i den gångna veckan började det växa ett litet frö i bakhuvudet på mig. Jag skulle just börja förklara en ny affärsidé som jag hade kommit på för alla som ville lyssna.
Jag hade börjat med min upptakt till idén; jag krokade in alla som eventuellt inte hade lyssnat och lovade dem en historia och idé som de aldrig hört förut. Jag hade släppt en liten intresseväckare och hade full uppmärksamhet från de som satt runtomkring mig. Precis när jag ska börja förklara på allvar om min jättebraiga idé säger Pia plötsligt:
- Jag tycker, by the way, att du ska börja skriva igen.

Ni som känner mig vet att jag nästan alltid har något att säga. Jag är bra på att hålla låda, min fantasi är nära på outtömlig och jag kan nästan alltid släppa en fras som svar på en kommentar skickad mot mig.
Rapp i käft och snabb i huvud. Typ.
Men den där kommentaren fick mig verkligen att tappa fotfästet. Jag var tvungen att pausa och begrunda det hon sagt.

Sen dess har det där fröet vuxit sig större.
Av ren nyfikenhet skrev jag idag i min status på facebook: 'Ska man börja blogga igen? ' och jag fick positivt gensvar ganska omgående. Fröet växte.

Och nu sitter jag här.
Jag vet inte riktigt varför heller. Jag har inte så mycket att skriva.
Men ni som läst min blogg tidigare vet att jag börjar nästan varje inlägg med den kommentaren (till och med jag började trötta på mig själv och mitt tjat) och det har inte riktigt varit ett hinder när det gäller att producera inlägg.

Jag tror att jag kommer att vara någorlunda produktiv. Har jag väl börjat kommer jag nog fortsätta ett tag till.
Vem vet? En dag kanske jag får för mig att skriva en till novell.

Och ni som läser det här inlägget nu kanske inte tyckte att det var särskilt underhållande.
- Men va..? Christian brukar ju skriva något roligt. Kom igen. Tråååååkigt!
Det blir nog bättre ska ni se. More to come. To be continued.
Men tills nästa gång vi ses:

Ta ett glas kallt vatten och en kopp varmt kaffe.
Låt båda stå framme några timmar. Drick.
Vattnet kommer att kännas varmt och kaffet kallt.
Kaffet kommer nästan till och med kännas kallare än vattnet.

Tänk på det. Ibland kan förväntningar på saker och ting göra så att om resultatet inte blir som förväntat, blir chocken och upplevelsen överdriven och förhöjd - även om det kanske inte var så farligt.
Ta ett steg tillbaka. Är saker och ting verkligen så som du uppfattar dem?
Kan det vara annorlunda ?


/c - back on track?