milkoholic

På ena sidan bordet sitter Daniel. Han synar sin kamrat på andra sidan med en intensiv blick. Den ensamma glödlampan som långsamt gungar fram och tillbaka över dem skrämmer liv i alla skuggor och får hela rummet att pulsera som om det var en levande organism. Han tittar ner på sina spelkort han har framför sig och koncentrerar sig på vad som har sagts tidigare i spelet. Efter ett tag höjer han blicken långsamt och ser sin motspelare direkt i ögonen. Blicken flackar inte för en millisekund.
Så sitter de i några sekunder.
Daniel plockar upp sin ölflaska som står bredvid honom på bordet, sätter den till läpparna och lutar flaskan så att det ljumna, nästan helt avslagna innehållet långsamt rinner in i munnen på honom. Blicken fortfarande intensivt fastnaglad i sin bordskamrats ögon.
Han sätter ner flaskan, sväljer och harklar sig.
Munnen öppnas, och hans djupa rossliga stämma ljuder tungt i det kvava rum de sitter i.
- "Ess".
Daniels bordskamrat tar upp en glödande cigarett från askfatet framför sig med tummen och pekfingret och tar ett djupt bloss. Därefter fimpar han den lungt och omsorgsfullt i askfatet samtidigt som han, nästan filosofiskt, betraktar den slocknande glöden tills det inte finns något liv kvar av den en gång levande filterbeklädda dödspinnen. Han andas ut den tjocka, giftiga röken med både munnen och näsan. Röken flyter långsamt ut ur hans näsborrar som ett grått vattenfall av död och skam och kastar ytterligare skuggor mot de kala cementväggarna som omringar dem.
- Finns i sjön, säger han lugnt.

- "Äh", säger Daniel och slänger fram sina kort på bordet. "Jag är trött på det här nu. Det måste finnas en lag på att man inte får spela Finns i Sjön längre än två timmar."
Han reser sig upp och sträcker på sig.
- "Jag ska ha en till öl. Vill du ha en?" säger han trött till sin kamrat.
- "Kör på", svarar hans kamrat och lägger även han ner sina kort på bordet.

Daniel går fram till ett slitet kylskåp som står i ett hörn och surrar för sig själv. Han öppnar dörren och tittar in på dess innanmäte.
- "Du, Jocke"
- "Mmm..?"
- "Vi har bara fyra kvar. Vad är klockan egentligen? Om inte P.G. ringer snart kommer vi, rätt som det är, sitta här utan öl."
- "Och det vill vi inte."
- "Nej, precis. Det vill vi inte.", suckar Daniel medan han lirkar ur två flaskor ur kartongen de står i.
Joakim lyfter upp sin mobil några centimeter från bordet och trycker på en av knapparna på sidan med tummen. Displayen lyser upp och skvallrar om att klockan är 23:42.
- "Snart kvart i tolv.", säger han och lägger ifrån sig mobilen igen. "Han sa att han skulle ringa innan ett. Vi får hoppas på att han ringer snart."
- "Ja, fan, här orkar jag inte sitta så mycket längre till", säger Daniel medan han går fram och räcker över en av ölflaskorna till Joakim. Han sätter sig sen på sin plats och öppnar sin flaska med en snusdosa som legat på bordet. Han lutar sig tillbaka på stolen och tar några klunkar av den iskalla ölen.

Joakim tänder en ny cigg och höjer volymen på den radio som står på en hylla bredvid honom. En av de alla schlagerlåtar som nu är i ropet börjar ljuda ur de små högtalarna. Men eftersom radion är daterad innan 1992 är ljudbilden allt annat än fyllig så skär ljudet nästan i öronen på de två männen som trängs det kvava rummet.

- "Är inte det här den där Idolkillen?", frågar Daniel mest för att överrösta det bristfälliga ljudet.
- "Jo det är det väl? Ja, han som är ihop med den där snygga? Den där.. eh.. blonda bruden?
- "Precis. Vad heter han?"
- "Jag är mer intresserad av henne."
- "Är inte hon brunett?"
- "Var inte han med på Allsång på Skansen? Typ för några månader sen?"
- "Han är väl också ganska snygg?"
- "Nej, hon är väl blond? Eller.. ja, man vet ju aldrig nuförtiden. Tjejerna färgar ju håret oftare än vad jag byter kalsonger."
- "Är hon också en Idolprodukt?"
- "Klart han är snygg. Annars hade han aldrig landat henne. Snygga killar får snygga tjejer. Och nej, hon är ingen Idoltjej. Hon började typ härja runt i världen med någon grupp när hon var typ tolv. Långt innan Idol."
-"Så man kan säga att hon är mer äkta än vad han är?"
-"Ja.. eller.. om hon inte färgade håret så ofta. Det är inte så äkta."
-"Nej, det är ju ganska falskt."

Sen tystnar de båda och dricker från sina ölflaskor. Schlagerlåten har nu tystnat och bytts ut mot klämkäcka radioreklamsjinglar. Jocke ser sig om i rummet i hopp om att något nytt och kul ska ha dykt upp i något hörn. Han har ingen lust att spela kort något mer. Han skulle nästan tacka nej till att spela klädpoker med småberusade Slitztjejer bara för att han är så trött på kortspel.
Men bara nästan.

Daniel tittar mot en av de två dörrar som finns i rummet. Sen tittar han på Joakim.
-"Du, vi kanske ska titta till henne."
-"Gör det du. Inte för att jag tror att så mycket har förändrats därinne."
Daniel skrattar till. "Hehe, nej, det tvivlar jag på. Men jag kollar ändå."
-"Go for it", säger Joakim samtidigt som han tar en klunk av sin öl.

Daniel reser sig upp och går fram mot dörren. Han låser upp genom att vrida på nyckeln som sitter i låset men innan han öppnar dörren vänder han sig om och ser på Joakim.
-"Showtime", flinar han och rycker upp dörren och blir som förbytt.

Därinne, på en skitig madrass, ligger Johanna. Bunden och med munkavle. Ögonen är rödgråtna och hennes vita linne är blodfläckat. När dörren slits upp spärrar hon upp ögonen och ser förskräckt på mannen som står i dörren. Tårarna börjar rulla ner för hennes kinder och hon försöker skrika för full hals efter hjälp.

-"Äh, tyst med dig.", flinar Daniel åt henne. "Det finns ingen som hör dig här nere ändå."
Han går fram till henne och sätter sig på huk bredvid madrassen. Hon försöker slita sig bort från honom, men buntbanden skär in hennes handleder så djupt att de sår som slutat blöda nu rivs upp och skapar små rännilar av blod längs hennes underarmar.
-"Förstår inte du att poängen med munkavle är att du hålla käften?", säger han till henne. Samtidigt sträcker han fram handen och stryker henne över kinden. Hon gråter och inser ännu en gång att hon inte har någonstans att ta vägen.
-"Så fort vi har fått våra pengar får du gå. Men fram till dess är det vi som bestämmer. Fattar du det, lilla gumman?"
Han för handen ner över hennes haka och ner mot hennes hals. Han låter fingertopparna lätt stryka över hennes hud. Han böjer sig fram, borrar in näsan i hennes hår och drar in ett djupt andetag. Efter det placerar han sitt ansikte bara några centimeter från hennes.
-"Du är jävligt snygg, vet du det?", säger han leendes samtidigt som han synar hennes halvnakna kropp i det dunkla ljuset. Han låter handen långsamt stryka över hennes ena bröst och hon andas häftigt in. Hon blundar hårt och önskar att han bara kunde lämna henne ifred. Sen sitter han bara där. Stirrandes på henne. Han ser fundersam ut. Hon tittar upp på honom och ser frågande ut. Det blir tyst. Tårarna slutar rinna längs hennes kinder. Han ser sig omkring i rummet.

-"BRYT!"

-"Vafan, vad var det jag skulle säga nu?" säger Daniel uppgivet samtidigt som flera lampor tänds i lokalen. Han reser sig upp och går fram till ett bord som står en bit bort och plockar upp ett texthäfte. Flera personer börjar prata i bakgrunden. En ung tjej med modern frisyr springer fram till honom och börjar borsta honom i ansiktet med en stor pensel.
-"Kan någon lossa på de här, de gör faktiskt ont på riktigt.", säger Johanna irriterat från madrassen och försöker hålla fram handlederna åt de personer som står runt omkring.
Regissören för den Beckfilm som håller på att spelas in suckar tungt och ropar sen högt och tydligt åt de trettio personer som står i studion att alla kan gå på lunch.
Om en timme ska de försöka igen.
Scen 32.
Tagning 2.
"Beck - Rävens list".
Premiär hösten 2011.



/c - alla dina drottningar.