Dagens ungdom.
Min generation, vi åttiotalister, har inte så många olika sätt att umgås på.
- Hej, det var längesen. Vi borde träffas i veckan!
Den meningen brukar i nio fall av tio besvaras med antingen;
- Ja, absolut. Vad sägs om att ta en öl?
eller
- Ja, absolut. En fika på torsdag?
Det finns så många olika sätt att umgås. Det finns så mycket saker man kan hitta på.
Men ändå sitter man till slut där med en kopp kaffe eller ett glas öl i handen.
Vårt umgänge går antingen ut på att långsamt skaffa sig magkatarr eller skrumplever, speciellt nu när det börjar bli varmt ute och uteserveringarna lockar med tomma stolar, varma filtar och glänsande askfat.
För hur kul är det egentligen?
Ska man ut och fika får man vara beredd att punga ut 84:- för en kopp latte och ett random bakverk alt. en brie-och-salamimacka. Sen sitter man där och petar på ens tilltugg för att man inte vill vräka i sig den. Äter du upp den för fort har du i genomsnitt spenderat 7:- i minuten på en jävla muffin.
Latten går däremot inte att vänta med.
..eller.. du måste vänta i början.
När du får in den - om du går på ett billigt fik; för att hålla ner kostnaderna - är den alldeles för varm för att dricka.
Sen går den långsamt över till drickbar och du njuter av den och känner för en kort stund att den verkligen var värd mer än vad en barnarbetare i Taiwan tjänar på en vecka.
Men efter ett tag har du druckit så mycket att det är inte tillräckligt mycket vätska kvar att värma upp glaset (sällan mugg, det är inne med glas) som, den tidigare nämnda, vätskan befinner sig i.
Latten blir då iskall asfort.
Och det vet alla hur det känns; att råka dricka kaffe som har övergått från drickbart ljummen till lite för kallt och råäckligt. Då sitter du där med en sexa skitkall latte som antagligen har samma literpris som en sexa Fernet har på en godtycklig bar på Kungsholmen.
Detta förlopp går ännu snabbare om ni valde att sätta er på ovannämnda uteservering.
Väljer du istället att dricka öl kan du, om du väljer rätt ställe, komma undan med att betala 25 - 30:- för en stor stark. Det är överkomligt.
Men då kan det sluta med två olika scenarios.. scenarion.. scenarier.. (plural på scenario någon?).
Antingen dricker man en, två öl och går hem. Då har man umgåtts i ca 30 minuter och har betalat, i runda slängar, ca 2:- i minuten för att umgås med sin vän. Det är inte heller ekonomiskt. Inte heller känner man att man fick ut något av ölen.
Öltarmen har börjat få blodad tand och hoppas på ytterligare maltdryck för att stilla sitt behov.
Du har inte ens blivit berusad (vilket, ärligt talat, egentligen är hela poängen med öl).
Du kommer inte bli bakfull.
Det enda som du har lyckats med det är att skaffa dig en två-timmarsinkontinens, för du kissar banne mig stup i kvarten.
Ja, det var ju kul..
Alternativ två är att man efter varje öl höjer glaset och ögonbrynen åt sin kamrat och frågar: "En till? " varpå ditt sällskap, som vid detta lag är på samma nivå som du, lyfter sina ögonbryn och sitt glas, lutar glaset mot dig, ler och säger: "Varför inte? " och dricker upp det sista i sitt glas.
För att använda en engelsk term; "And from there we got trapped in a downward spiral.".
Den sällskapliga ölen som ni började dricka vid 14:00 en solig lördag slutar med att ni står på en klubb någonstans i gamla stan, dansandes till Hanson - Mmmbop tillsammans med några utbytesstudenter från Ryssland ni träffade på vägen dit och ansåg "verkade roliga" och bestämde att de skulle bli era följeslagare resten av aftonen.
Någon får för sig att knäppa upp skjortan, någon får för sig att köpa shots, någon får för sig att stöta på bartendern, någon står och försöker ohejdligt att önska sin favoritlåt av den redan skitirriterade DJ'n men ingen får för sig att skärpa sig och gå hem.
Klockan 04:25 står du och armbågsbrottas med tusen hungriga fyllehundar på McDonald's Slussen för att någon i sällskapet brölade fram att de ville ha "fyllekäk".
Plusmeny? Varför inte?
Klart jag ska ha en dipsås!
Extra cheeseburgare till mig!
Äh, jag bjuder ryssarna bakom mig också.
Åfan, säljer ni lättöl här?
Raketforskaren inom en har totalt tagit över.
Allt detta plus en taxiresa hem med Södertälje Taxi, trots att du bor i norrort.
Bakfyllan och lucköppningen dagen efter är outhärdlig, men när du tittar på ditt kontoutdrag känner du bara ångest.
- När fan var vi på Marie Leveau och vad i helvete köpte jag på 7-Eleven som kostade 478:-?
Detta, medborgare, är det vi ungdomar gör när vi umgås.
Vi kan inget annat.
Eller..
Jo, nu börjar ju filtkulturen spridas i samband med att temperaturen stiger. Men då är det mer en kombination av de två ovanstående scenari.. scenar.. alternativen.
Ni sitter på en filt i en park, äter picknick, dricker kaffe som blir för kallt, försöker balansera potatissallad på plastbestick, dricker öl, någon har en bag-in-box..
..kubb är som roligast när det börjar bli mörkt och folk inte har någon fingertoppskänsla när det gäller kastteknik. Nej men, jag chansar. De får väl akta på sig.
Sen sitter du där i en låtsastaxi på väg hem från Alvik och har en trafikkon med dig i taxin undrandes var fan det gick fel.
Men missförstå mig inte.
Jag tycker att det är skitkul. Jag gillar att sitta och prata skit över en skitkall latte eller alldeles för många glas öl.
Filtsittande må vara obekvämt, men det är förbannat trevligt.
Att umgås med mina vänner är det bästa jag vet.
Men det är ju aldrig någon som hittar på något annat att göra.
This is what we do. This is what we know.
This is what we're good at.
This is us.
/c - Någon som vill ta en fika? Det var ju så längesen vi sågs.
Bedrift.
Jag har aldrig varit en sportig person.
Jag har aldrig sprungit runt och hoppat och tjoat och tjimmat.
Sporter är jag inte bra på.
En fotboll kan jag sparka lite på, ibland få i väg ett skott eller en pass.
Men om bollen ska dit jag vill är det inte jag som bestämmer över. Jag har inte så stor kontroll.
Den kan flyga lite hur som helst.
Min kondition är kass. Vissa trappor kan ibland slå min kondition på nosen och frambringa andfåddhet (nytt ord?) vid bestigning. Jag är i urkass form. ..typ päronform.
De enda sporter som jag någorlunda behärskar är volleyboll och brännboll.
Volleyboll lyckas jag faktiskt ofta få bollen dit jag vill och jag är en jävel att så framför nätet och blockera då jag oftast når ÖVER det.
Brännboll vet jag inte om jag kan räkna som en sport. Och jag är egentligen inte bra på hela konceptet.
Jag brukar vara en av de som slår längst av alla. (Det har för övrigt varit en grym machogrej. Så fort man kliver upp och tar tag i slagträet börjar alla i 'utelaget' nervöst backa flera steg som om de tänker; "Nejfan, inte Christian! Han slår ju längre än vad som är möjligt!".)
Tyvärr får vi tyvärr hoppa tillbaka några steg nu och återigen inflika att min motion är ungefär i lika bra kondition som en tårta (märklig mening.. märklig liknelse..), så även om jag lyckas slå bollen halvvägs till Pakistan så hinner någon i 'utelaget' ta tåget till Borås, byta till en buss mot Bryssel, flyga från Bryssel till Shanghai, ta en tuk-tuk från Shanghai till Pakistan, hämta bollen och sen göra kullerbyttor hela vägen hem för att slänga den till 'brännaren' innan jag har hunnit hela vägen runt. Och när jag väl, efter många om och men, kommer fram är jag så förstörd att jag inte klarar av att slå någon mer gång. Någonsin.
Vad vill jag nu då med den här utläggningen?
JO!
Idag har jag sprungit. Och inte till bussen.
Jag har motionerat. Heja heja!
Och jag sprang hela 3,3 km! Förstår ni då vilken bedrift det är av mig att göra detta?!
Det är jag som är det lata i masken, potatisen i soffan, det sega i skallen.
Jag lyckas springa 3,3 km utan att stanna en enda gång. NON-STOP baby!
Jag vet att många kanske tycker; "Men snälla hjärtat, 3,3 km? Det springer jag när jag ska gå på toa på nätterna. Kom tillbaka när du har något att komma med! ", men det skiter jag i.
Heja heja Christian! Jag har gjort bra saker idag.
Nu vill jag ha choklad och chips och öl.
/c - fanfar!
To Rise from the Dead.
Då satt man här igen.
'Bloggandes'.
Jag hade totalt lämnat den här sidan ute i kylan.
Jag tappade sugen.
Tappade inspirationen.
Stinget.
Orken.
Men jag måste säga att det var ganska kul att blogga. Jag var ganska duktig på det.
Lovord utdelades i kommentarer, på facebook, på msn och till och med ansikte mot ansikte (ni vet; sånt man gör när man inte sitter framför en datorskärm).
I loved it. Snudd på hybris.
Mitt ego fick aldrig nog.
Jag skrev inte bara för att jag tyckte om det och för att jag ville, utan även för just den där bekräftelsen.
Blogga var något som jag faktiskt var ganska bra på. Jag lyckades skriva om små anekdoter till utbredda historier, göra skitsaker till berättelser, små idéer till vidsträckta fabler, hönor av fjädrar. Humor, allvar och cynism blandades och mixades så mycket att käre James hade valt stirred istället för skaken för att det skulle vara mindre omtumlande.
Typ.
Eller.. mja..
Nu ska vi inte överdriva.
Hursomannars var det förbannat kul, men allt ska väl ha ett slut.
..trodde jag.
Efter en kommentar av min vän Pia på en födelsedagsfest i den gångna veckan började det växa ett litet frö i bakhuvudet på mig. Jag skulle just börja förklara en ny affärsidé som jag hade kommit på för alla som ville lyssna.
Jag hade börjat med min upptakt till idén; jag krokade in alla som eventuellt inte hade lyssnat och lovade dem en historia och idé som de aldrig hört förut. Jag hade släppt en liten intresseväckare och hade full uppmärksamhet från de som satt runtomkring mig. Precis när jag ska börja förklara på allvar om min jättebraiga idé säger Pia plötsligt:
- Jag tycker, by the way, att du ska börja skriva igen.
Ni som känner mig vet att jag nästan alltid har något att säga. Jag är bra på att hålla låda, min fantasi är nära på outtömlig och jag kan nästan alltid släppa en fras som svar på en kommentar skickad mot mig.
Rapp i käft och snabb i huvud. Typ.
Men den där kommentaren fick mig verkligen att tappa fotfästet. Jag var tvungen att pausa och begrunda det hon sagt.
Sen dess har det där fröet vuxit sig större.
Av ren nyfikenhet skrev jag idag i min status på facebook: 'Ska man börja blogga igen? ' och jag fick positivt gensvar ganska omgående. Fröet växte.
Och nu sitter jag här.
Jag vet inte riktigt varför heller. Jag har inte så mycket att skriva.
Men ni som läst min blogg tidigare vet att jag börjar nästan varje inlägg med den kommentaren (till och med jag började trötta på mig själv och mitt tjat) och det har inte riktigt varit ett hinder när det gäller att producera inlägg.
Jag tror att jag kommer att vara någorlunda produktiv. Har jag väl börjat kommer jag nog fortsätta ett tag till.
Vem vet? En dag kanske jag får för mig att skriva en till novell.
Och ni som läser det här inlägget nu kanske inte tyckte att det var särskilt underhållande.
- Men va..? Christian brukar ju skriva något roligt. Kom igen. Tråååååkigt!
Det blir nog bättre ska ni se. More to come. To be continued.
Men tills nästa gång vi ses:
Ta ett glas kallt vatten och en kopp varmt kaffe.
Låt båda stå framme några timmar. Drick.
Vattnet kommer att kännas varmt och kaffet kallt.
Kaffet kommer nästan till och med kännas kallare än vattnet.
Tänk på det. Ibland kan förväntningar på saker och ting göra så att om resultatet inte blir som förväntat, blir chocken och upplevelsen överdriven och förhöjd - även om det kanske inte var så farligt.
Ta ett steg tillbaka. Är saker och ting verkligen så som du uppfattar dem?
Kan det vara annorlunda ?
/c - back on track?
