milkoholic

När man vaknar upp med en känsla i munnen som om man har legat och sugit på sin egen häl hela natten och den enda tanke man kan få fram är; "..ööeehuughnnn.. vatten.." är man inte så jävla kaxig.

Sen så börjar man fundera på hur man resonerar när man kl. 03:26 anser att idén; "tequilashots" är det bästa man har hört på hela kvällen.


/c - kickdown igår. grottmongo idag.

Jag började skriva ett blogginlägg nyss.
Det handlade om min tidigare arbetsplats McDonald's.
Jag skrev och skrev och skrev. Det vällde ut ur fingrarna på mig (jaja, ni förstår.)
Sen tog det stopp. Jag klistrade in alltihop i ett worddokument och sparade ner det på ett USB-stick. 954 ord kom jag upp i; 5267 tecken (med mellanslag).

Jag kom på att det blev alldeles för mycket för den här bloggen. Jag skulle inte kunna sluta skriva och jag kände att min blogg inte var rätt forum. Skulle jag fortsätta skulle jag vara tvungen att dela upp det hela i olika underrubriker och avdelningar. Det skulle bli ett mindre projektarbete. En pocket light. En bok.

Kort sagt kände jag att projektet gled mig ur händerna och blev större än vad jag hade förutspått. Under min tid som arbetsledare på McDonald's Rissne i Stockholms förort (angränsande till Tensta och Rinkeby) lärde jag mig mycket och fick uppleva många olika situationer. Jag har fått mat kastad på mig, brickor kastad på mig, haft medarbetare som har kommit gråtande till mig på grund av gäster. Jag har blivit kallad allt möjligt på alla möjliga språk, jag har blivit hotad och även mordhotad två gånger. Polisen och väktare har jag under vissa perioder haft daglig kontakt med och jag har även kallat på polis några gånger. Jag hade polisens och Securitas nummer inlagt på min privata telefon så att jag snabbt kunde ringa. Jag fick även ett "hemligt" direktnummer till polisen i Rinkeby. Det var en jourtelefon som polisen själva använde mellan varandra utöver komradio. Det hade jag på snabbval på telefonen.

Jag arbetade arslet av mig på den här restaurangen. Arbetsveckor med över 60 arbetstimmar var mer regel än undantag. En månad arbetade jag över 300 timmar och som mest arbetade jag 42 timmar i sträck en gång. I sträck. Jag var schemalagd 10,5 timme per dag med en timmes rast. Dock kunde jag oftast inte ta en hel timme utan jag fick dela upp rasten, men det var inte ovanligt att jag bara fick 30 minuter att sitta ner - totalt.


Redan nu när jag skriver en sammanfattning på vad jag hade tänkt att skriva flyter texten iväg och jag inser snabbt att det här verkligen det här blir som en essä. Jag hade aldrig i tankarna att tala illa om McDonald's som företag. Jag anser att det är en bra arbetsplats där ungdomar kan komma ut i arbetslivet, men jag kan tycka att deras personalpolitik ibland rent ut sagt är apdålig. Men det blir lätt att man hamnar i en negativ jargong när man tänker tillbaka på hur det egentligen var under tiden man jobbade där. Det var tufft. Det var jobbigt. Många gånger var det inte ens kul. Då är det inte så lätt att hålla god min.

Jag vet att vissa säger; "Kan du inte säga något positivt ska du inte säga något alls." men jag vill verkligen skriva om det här och vill berätta för andra hur jag hade det på en av världens mest företag. Det är inte alla som vet vad som pågår bakom kulisserna och det är det jag vill få fram. Jag vill visa folk hur det var att arbeta på ett skitjobb. När jag väl jobbade där var jag 110% lojal mot företaget och ställde upp mer än vad jag borde ha gjort och det är nu i efterhand jag inser att jag verkligen jobbade för mycket och tog alldeles för mycket skit - både från företaget och från gäster.

Hursomhelst avråder jag inte folk från att jobba på McDonald's. Det är en bra merit att ha i ryggen.
Jobba bara inte som arbetsledare.


/c - "Donken i hjärtat"

Jag går in på blogg.se och skriver in mitt användarnamn och lösenord, klickar mig vidare till "Nytt Inlägg".
Jag lägger fingrarna på tangentbordet, samlar tankarna, andas ut lite lätt och..

Inget.

Hjärnan säger liksom; "Puäh..".
Jag kommer inte på något att skriva.
Jag vill skriva något vettigt, något kul och underhållande, något grammatiskt korrekt och underfundigt, något intressant, tankeväckande och omstörtande. Något.
Men tji fick jag. Min hjärna har på något sätt gett den kreativa och skapande avdelningen håltimme för stunden och menar på att jag helt enkelt får vänta till den kommer tillbaka.

I ren jävulskap gentemot min hjärna började jag nu skriva ändå (mouhaha..) och då tvinga klumpen i huvudet att skapa något med begränsade resurser. Jag märker nu att detta var en mycket komplicerad uppgift.
Då och då när jag skriver försvinner min hjärna liksom in i sig själv. Tankarna blir som en blandning av vakuum och mannagrynsgröt, blicken fokuserar ca fyra meter bakom bildskärmen så att bilden blir en soppig röra (ungefär så man ska göra för att se de där 3D-bilderna i de där märkliga mönsterna. Ni vet de där som hälften av befolkningen klarar av att se och andra hälften bara påstår att de gör.) och fingarna liksom trummar lätt på tangenterna utan att trycka ner dem som om de väntar på att ordern från hjärnan ska komma som berättar vad de ska trycka ner - det är som de vet att de ska röra på sig när de ligger där på knapparna men inte riktigt vågar ta mod till sig att spontant bara trycka lite.
Så sitter jag i ca tio sekunder innan jag kommer på vad jag håller på med. Då bryts min förtrollning. Blicken fokuserar snabbt på bildskärmen - ögonen blinkar i snabb takt, hjärnans aktiviteter ökar taken såsom ett ånglok i starten av en resa, fingrarna tröttnar på att vänta på besked och trycker spontant ner några tangenter i ren illvilja; "apsfijasifjop".

Det går kort sagt inte så bra för mig att skriva något vettigt, underhållande och underfundigt.
I ren protest mot att jag tvingade min hjärna att arbeta på sparlåga vägrar den att släppa in den kreativa avdelningen på jobb igen och vi börjar om proceduren.. "fopasnpeop".

Detta innebär att inlägget tar markant längre tid att skriva och jag ser ut som ett riktigt rikspucko när jag försöker fokusera på golvet genom bildskärmen. Förhoppningsvis ser jag klok och eftertänksam ut - folk kanske tror att jag klurar på världsfreden - men troligtvis ser jag nog mest ut som en påse potatis som försöker lösa en andragradsekvation.
"brmlörmrlmlö".

Då börjar jag att tänka på alla dessa kända bloggare (jävligt kul combo av ord måste jag säga) som skriver flera inlägg - DAGLIGEN. Hur i halva luften får de ihop material till det, tänker jag.
Sen kommer jag på det.
De skriver jätteroliga inlägg om vad de har köpt för skor under dagen, eller kanske slänger in en bild på en tröja som de vill köpa. Det blir nog många underfundiga och underhållande inlägg i stil med:

"Idag ska ja till skolan igen. D e liksom skittråkigt men man måste antar ja. Idag ska ja iaf träffa Evve efter skolan å vi ska fika å shoppa. Fan va Beckham e snygg asså!
LOVE <3
/ Steffi"

Se där! Nu verkar det som om Avdelningen för Kreativitet har kommit tillbaka!
..det verkar dock som om de har sällskap av Bitter von Cynisk. Men det är smällar man får ta.


Btw, om jag någonsin ska bli greve eller hertig eller något sådant har jag kommit på ett namn:
Greve Sotomayor af Cantadou Råbiff den tredje.
Då får jag nog den respekt jag förtjänar.


/c - "xcm,åopd"

Efter att ha läst gamla dagboksinlägg (läs föregående blogginlägg) kom jag på ett problem som jag hade när jag gick i gymnasiet:

Dagarna gick som de gick. Man vandrade runt i måndag-till-fredag-rutinen med en konstant väntan på den kommande helgen och drömmande minnen (vissa som man inte kom ihåg) från den gångna.
Gymnasiet var som det var. Åka buss dit, gå på lektioner, åka buss hem. Varken mer eller mindre.
När jag kom hem från skolan en dag och hade varit hemma ett tag upptäckte att jag hade något svart på näsan. Detta torkade jag bort och tänkte inte så mycket mer på det. Sen var det mer buss-lektioner-buss och så efter ett par dagar var smutsen där igen. Jag tänkte inte så mycket på det, torkade bort det och återgick till min rutin.
Efter tredje eller fjärde gången av smutsupptäckten på nästippen började en liten röst peta i sidan av hjärnan för att påpeka att "hörru, varför har du smuts på näsan hela tiden? nosar du i människors smutsiga privatliv mycket eller? höhö..hö.. eh..".
Vid den femte / sjätte / sjunde upptäckten började den här rösten febrilt banka på hjärnstammen; "Alltså, vadfan? Skärp dig. Varför är du smutsig? På näsan? HEEEELA TIDEN?! Det är ju NÄStan löjligt.. höh.. eh.. Men liksom, seriöst?".
När jag då äntligen lyssnar på den lille filuren (som låter som en blandning av Iprenmannen och den där speakerrösten på TV1000. Ettrig, men ändå ganska dramatisk) böjer jag mig fram mot spegeln och inspekterar det svarta på näsan.
Vid tidigare empiriskt bevisade undersökningar var det här svarta lite kladdigt, ungefär som olja, men inte särskilt svårt att torka bort. Vid ännu närmare inspektion tycker jag mig se något i kletet (för den som nu börjar fundera var det inte så att det var som om jag doppat näsan i ett bläckhorn. Det såg mer ut som om någon hade tagit en bit kol och tryckt lätt mot nästippen).
Efter noga inspektion (då huvudet systematiskt har vickat fram och tillbaka från sida till sida för att få ytterligare perspektiv på saken) tycker jag mig se en siffra på näsan..? Ja, för tusan, det är en sjua jag har på näsan.
En sjua? Varför har jag siffran sju på näsan? När jag frågar den lilla rösten i huvudet får jag en liten grimaschering, en axelryckning och ett dåligt artikulerat "Jag vet inte", dvs "Ja'vene'"  till svar.
Nästa gång jag har något på näsan är det en nia.
Sen en etta.

Jag börjar nu i den här vardagsrutinen utvecka en personlig vendetta med min näsa och dess egenskap att dra till sig numeriska symboler. Jag tänker dock inte på saken förrän siffran är påkletad på nästippen och då förbannar mig själv att inte vara mer uppmärksam på vad min näsa håller på med när jag inte är uppmärksam.

När jag en kväll ska sätta mig ner för att äta middag häller jag upp ett glas mjölk till mig själv och får den här känslan i kroppen att: "Nu jävlar är det något som du ska kolla på.".
Då går det upp för mig.
Då förstår jag.
Problemet med näskletet är löst.

Varje dag när jag kommer hem från skolan dricker jag mjölk. Men jag är oftast för lat för att ta ett glas så jag (fy vale, usch och blä vad äckligt) dricker direkt ur mjölkpaketet. Då jag gör det trycker jag näsan mot paketets översida och får då en perfekt avbildning av datummärkningen som anger bästföredatum.
Jag får ett utgångsdatum för min näsa.


Jag måste erkänna att det här inte ens klassificeras som ett I-landsproblem. Det är inte ens värt att bli kallat ett problem. Det är bara löjligt, men jag tycker att det är ganska roligt.

Att skriva på en blogg har många jämfört med att bara skriva massa skit, dravel och onödiga saker. Nu måste jag väl ändå säga att jag har avklarat kvoten för min blogg den här veckan.
Jag tycker att det är kul att skriva och jag finner det otroligt underhållande att försöka få ut något intressant av något som är just skit, dravel och onödigt. Om du som har läst det här fick ut något av det; underhållning, ilska eller kanske till och med sympati för mitt näskletsproblem har jag lyckats. Om du bara tyckte att det var tråkigt och trist och intetsägande behöver du inte läsa mer på min blogg. Jag tror, och vet, att jag kommer drälla ur mig fler sådana här inlägg i framtiden.


/c - upphovsman till ordet "Näsklet".

Sen jag senast skrev har det hänt ganska mycket

Jag har:
- åkt hem till Sverige.
- varit på två arbetsintervjuer.
- upptäckt världens roligaste TV-program; Whose line is it anyway?. Fantastiskt kul. Jag har skrattat så mycket att jag har träningsvärk i ansiktet.
- haft sönder min sladd till basen.
- köpt en ny sladd till basen.
- sagt upp mig.
- fått nytt jobb (!).
- dragit på mig en förkylning.


Just nu sitter jag framför datorn - jo, det är sant - med Hjalle & Heavy i hörlurarna och väntar på att klockan ska bli så pass mycket att jag kan gå och duscha. Jag ska flyga tillbaka till Kreta 08:25 och som vanligt har inte gått och lagt mig. Det gör jag aldrig när jag reser tidigt - det blir bara jobbigt att gå upp tidigare än en hantverkare. Jag sover då istället på flyget. Saken är den att när jag har suttit här har jag insett att jag har blivit förkyld och ganska kraftigt också. Just nu mår jag faktiskt inte särskilt bra. Jävla Sverige att vara kallt. Dock kan jag nog inte vara hemma från jobbet när jag kommer tillbaka eftersom vi redan har kort om folk. Jag ser dock inte fram mot att jobba i morgon (måndag) då jag troligtvis kommer att må ännu sämre.
Med facit i hand kanske det hade varit bra att sova men för det första visste jag inte det innan jag bestämde mig för att vara vaken och för det andra är det lite sent för att göra det nu. Försök själva att sova tre timmar för att sen gå upp när ni är förkylda. Det kommer gå åt helvete om jag somnar. Istället ska jag nu titta på Whose line is it anyway? tills det är dags att duscha. Det programmet rekommenderar jag starkt, kolla gärna lite på youtube. Ni kommer inte ångra er.

Ja just det; jag har ju fått ett nytt jobb.
Som jag skrev har jag varit på två anställningsintervjuer, men de var båda på samma hotell. Hela anledningen till att jag åkte hem till Sverige var just för att gå på intervju. Och nu när jag fick jobbet som receptionst på ett av Stockholms tuffaste hotell kan ni förstå att jag är fantastiskt glad. Woho! ..typ.

Jag kommer då hem till Sverige i slutet av september / början av oktober för att börja på ett nytt jobb och bli förkyld igen. Det känns jävligt bra.
Ja.. eller.. alltså.. inte att bli förky..
Ni fattar.

Just nu är det +10°C ute. På Kreta kommer jag mötas av +30°C. Min kropp kommer att spotta mig i ansiktet (..hur det nu går till) och ifrågasätta; "hallå, vad fan?! bestäm dig, din rövhatt!". Sen kommer den bli sur och grining och tjurig och putt och sätta sig på tvären och allt annat man gör när man är lite missnöjd och säga: "bråkar du med mig bråkar jag med dig. du gillar när det är varmt säger du? vad säger du om lite feber?! hahahah! så går det! jävla rikspucko.".
Efter en viss tid kommer den att ge sig och släppa på temperaturen och vi kommer att få jobba på vår relation i några dagar innan vi är i synk igen.

Sen har jag sett att det är några få som har lämnat en liten kommentar till några olika inlägg. Sånt tycker jag är jättekul. Barnsligt kul. Jag får då bekräftelse på att någon läser det jag skriver och jag känner mig viktig och inflytelserik och lyssnad på. Det är en rolig stund på dagen när jag läser det. *fniss*


Jaja, nu ska jag titta på mer av det roliga TV-programmet.
Om du inte förstår vad jag menar måste du lära dig att inte skumläsa så förbannat mycket.
Latmask.



/c - ont i halsen och snor.

Det går på en halv sekund.
Inte snabbare än så.

Du ligger och sover. Du har det bra.
Sen börjar du vakna lite smått. Fortfarande ganska omedveten om omvärlden.
Lite sömn i ögonen, trött i kroppen och en förbannad lust att bara sträcka på sig.
"Aah, vad skönt det är att sova", tänker man.

Det är då det sker. Magens temperatur går från +37,6°C till -1,5°C på nolltid.
Ögonen som var sömniga spärras nu upp till fullo och försöker sömnigt fokusera på omgivningarna.
Kroppen rör sig så fort den kan men är hela tiden någon sekund och centimeter efter. Händerna fumlar bredvid sängen för att försöka få tag på väckarklockan / mobilen / tuppen för att se om ens farhågor stämmer.
Det är då du får det bekräftat.
Just i den sekunden faller själen ur kroppen.
Ångesten kommer springande upp i bakhuvudet och börjar sparka på hjärnan:
"Haha, du har försovit dig. Jävla pucko! Ser du inte vad klockan är? Du är SEEEEEEEEN!"

Det är nu som hjärnan - trots att hjärnkapaciteten gravt är nedstatt till läge "pinnar, stenar, bröööl" (samma läge som fotbollshuliganer konstant ligger på) - på ungefär tre sekunder går igenom alla möjliga lösningar, orsaker och ursäkter till det här problemet. Detta brukar ofta bara resultera i mer ångest då tankarna inte riktigt kan falla på plats och man sitter med idén att försöka förklara försovningen med ursäkten; "Nejmen, jag hade ställt klockan liksom. Det är bara det att jag liksom ställde den på indisk tid eftersom jag råkade tänka på typ curry då jag skulle gå och lägga mig. Typ." och tycker att det låter som en bra plan.

Efter ungefär 15 sekunder har hjärnan gått upp några snäpp till läget "Jag jobbar inom media." och man inser att man egentligen bara måste masa sig upp och bege sig till dit man ska, men borde ha varit på för ett tag sen - jävla curry.

Kroppen går i halvtempo á la Mellansekvens i Romantisk Komedi^TM (ni vet när det är en låt som spelas under den delen i filmen då alla involverade är olyckliga och går runt för sig själva och sparkar på runtslängda läskburkar och ser ut som Hugh Grant) . Samtidigt går hjärnan på en begränsad upplaga av "TURBO TURBO! VARNING!" där hastigheten går som fan men det som egentligen uträttas är en annan femma.
Man kan kort sagt säga att man i lite obalans.
Den här obalansen kommer att sitta i hela dagen.
Man är helt enkelt lite trasig.



Idag vaknade jag 07:32 - jag ska egentligen vakna 07:00.
Jag ska vara på kontoret 07:45. Jävla Curry!


/c - Sömn i ögat 08:37

Okej. Here's the deal.

Jag är på Kreta.
Jag ska hem till Sverige.
Jag söker jobb.
Som fan.

När jag kom till jobbet idag hade jag två mail som oroligt väntade i min mailbox.
Ett var från en kvinna på ett hotell som har försökt ringa till mig utan framgång och bad mig ringa.
Det andra var från en man på ett annat hotell som meddelade att jag är inbokad på en intervju - idag klockan 15:00, hemma i Stockholm.
Efter att ha talat med hon från det första hotellet visade det sig att de vill ha mig på intervju de också.
Båda intervjuerna kan jag nog troligtvis dock ändra på till senare i veckan.

Jag är turbo för tillfället.
Två intervjuer. TVÅ!

Men vänta lite..

Det är ju något litet som ligger i vägen mellan mig och intervjuerna.
En småsak.
En petitess.
Ingen stor grej.
Vad är det?
Europa.

Jag har en förbannad kontinent mellan mig och intervjuerna. En stor bit jävla land med berg och sjöar och hus och vägar och gud vet vad.

Plus detta har vi även två personer borta från min avdelning så att schemat är ganska tight som det är, men jag har tittat på det och det kan gå ihop, men jag måste få godkännande från min chef - som såklart så påpassligt är i Stockholm för tillfället.

Jag är liiiiiiiiiite frustrerad över detta.


/c - gaaaaah!

En av mina vänner ska bli läkare, en annan kines och en tredje tysk.

En har kommit in på läkarprogrammet så han kommer springa runt och lyssna folks ryggar och skriva oläsliga papper, en kommer åka till Kina för att studera i ett år för att läsa oläsliga tecken och en ska flytta till Tyskland och lyssna på ett språk som är gräsligt.
I samma veva kommer jag hem till Sverige. Alla gör en ganska stor omställning i livet.

Jag sitter fortfarande kvar på kontoret. Jag slutade 16:00, men jag har suttit kvar på kontoret och degat. Jag orkar inte åka hem eftersom jag inte har något att göra hemma. Visst hade jag kunnat åkt hem och tittat på West Wing men jag valde att slösurfa och spela lite spel på nätet - dvs ta upp bandbredd för resten på kontoret. Mouhahaha..
Nu har jag varit på kontoret i 12 timmar.

Jag är hungrig men jag bävar inför den stund vi ska besluta om vad vi ska äta.
Den frågan kommer varje kväll och med tanke på att matlagningsmöjligheterna i lägenheten vi har är smått begränsade (två kokplattor som sitter med en sladd i väggen) och att gå ut på restaurang är dyrt.
Det som är ännu jobbigare är att när man väl har beslutat var man ska äta någonstans så ska man bestämma vad man ska äta. Det är ett eldprov varje middag. I-landsproblem ännu en gång.


/c - "Daylight come and me wanna' go home"

Min syster är "away" på MSN och har skrivit en text för att förklara var hon är..

"frukost och DN på caféet nerför gatan"

Lät inte det bara riktigt trevligt?
Lite Sex and The City-ish.

Igår kände jag att min manlighet fick sig en liten törn.
Jag skrev igår om att någon hade satt sig på vår TV. Alla såg ut som Sigvard Marjasin.
Då beskrev jag att jag hade suttit och försökt att fixa det - i typ en halvtimme - men utan framgång.

När jag kommer hem säger min bättre hälft; "vadå, halå? trasig? jag har fixat den".
Och när jag då, utan att visa någon slags sårbarhet alls, frågar hur hon i halva luften lyckades med detta svarar hon kort:
"Jag tryckte på knappen där det står size.".
Man kan kalla det en knäpp på nosen, en smäll på fingrarna, en spark i skrevet (inte en sån man glider fram med på snö á la bullerbyn).
Den lilla knappen hade lyckats undvika min blick då jag febrilt sökte över fjärrkontrollerna i hopp om att hitta en lösning. Att den hette "size" och inte "ställ allt tillrätta" var jag dock faktiskt lite förvånad över.
Jag hade letat efter fel sak.


Nanana, nanananinina, nanannanana... Dagens boktips:
Nu har jag även läst ut boken Lasermannen av Gellert Tamas. Den kan jag rekommendera. Jag kunde inte så mycket om John Ausonius och den hektiska tiden där i början av 1990-talet så jag fick en liten upplysning i och med den här boken. Sen så fick jag bakgrunden till invandrarministern Birgit Friggebos genialdrag att sjunga We Shall Overcome i folkets hus i Rinkeby. Jag har hört om det tidigare, men jag har inte greppat sammanhanget. Den episoden kan man verkligen kalla för hjärnsmälta. Det är så kul att det blir löjligt. Det är så pinsamt att det blir smärtsamt. Och det är så fantastiskt spontant och initiativtagande att hon borde fått nobelpris i "komma på saker på stående fot". HUMOR!



/c - Allsång